Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

Men midt i koret katedern, der Promotor syns, han, vårt A, vårt Z. Den gamle, ädle, som var oss kär Som ingen af oss förmår förgäta. Musiken ljuder. Och sången far Igenom templet på starka vingar: De tystna. Talarn till ordet tar, Och mera skönt, än musik, det klingar. Så börjar akten. Vi stiga opp, En efter annan, på ärans trappa. Enhvar får hatt på sin hufvudknopp, Vid dån, att hufvut man kunnat tappa. Ja, för hvarendaste hatt ett skott! Jag mins nog hur vi af smällen njöto. Sen har jag tänkt: O, om ryktet blott Sköt så, som våra kanoner sköto! Men det är verkligen långt ifrån; Utaf dess tryck går ej sönder rutan, Likväl — en tröst har hvar glömskans son: Afund och trassel — dem blir han utan. (Förlåt, för all del, min parenthes! Man kan så lätt åt en afväg ila, Och fel i versen ej gerna ses: Då har man straxt på sig klandrets bila). När alla nu hunnit uppoch ned, Och vederbörligen vigda blifvit, ; Vi blefvo ordnade, led vid led, Som högre vilja oss föreskrifvit. Så, processionsvis, ur templet ut, Allt i den vanliga, stolta takten. Den vackra ceremonin var slut, Ridån föll ned — för den första akten. Den andra är i Orangerit: Ett sceneri som ej kan beskrifvas. Men vi, som alla ha hunnit dit, Vi veta hur sådan fest skall gifvas. Ett bord var dukadt, så långt, så långt, Att ögat knappt kunde nå dess ända. Och dock om platserna var det trångt; Att man blef klämd, kunde kanske hända. Men säg, hvad gör det om man blir klämd När så behagligt man är i klämnman, Så gladt, så lifligt, så hoppfvllt stämd, Hör yänskaps röst blott, den varma stämman?