Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

b j försök dertill skall krönas af större framIgång. I få länder är krigförandet svårare. -IDen lägre grad af kultur, som i förra tider luppställde stora svårigheter vid provianterandet af härarne i detta land, är väl till stor del förändrad, men fördelningen af de naturliga hindren för samfärdseln äro qvar ännu liksom förr. Blott en ringa del af I landet utgöres af slätter, från alla sidor Itränga berg in mot midten och erbjuda jemte Iskogarne och floderna öfverallt positioner, som äro gynnande för försvaret. Vägarne läro blott få och mindre goda. De svårigheter, som ett anfallskrig i Böhmen är underkastadt, hafva vid mer än ett tillfälle visat sig vara stora och skola antagligen visa det ånyo. Fredrik II, som mest af alla haft tillfälle att öfverväga dem, Italar om dem på ett sådant sätt, att det tydligen framgår hvilka besvärligheter de gjort honom. Till och med i våra dagar kanna häns betraktelser vara af intresse. ?Man måste medgifva, säger han i sin Histoire de mon temps, att det är svårare att föra krig i Böhmen än på något annat ställe. Detia land är omgifvet af en kedja Jaf berg, som göra inmarschen och utmarIseben lika farliga. Eröfrade man till och med staden Prag, så måste man dock använda en hel här för att bevaka den, nåI got som alltför mycket skulle försvaga den kår, som skall uppträda aktivt mot fienden. Man kan icke anlägga magasiner der annat än om vintern, då inbyggarne till följd af årstidens stränghet äro tvungne att stanna i sina byar. Nägra fruktbara trakter kunna väl förskaffa stora härar vissa provianteringsartiklar; fourage både i torrt och grönt tillstånd skall t. ex. icke fattas; men andra bergoch skogrika trakter äro alldeles för ofruktbara, att en här under längre tid skulle kunna uppehålla sig i dem. Dessutom finner man nästan inga hållbara punkter och om österrikarne vilja jaga fienden ut ur detta konungarike, utan batalj, äro de i stånd att göra det blott genom att svälta ut honom, derigerom att de afskära hans förbindelser, och med afseJende härpå erbjuda de bergskedjor, som omgifva Böhmen, allt hvad en skicklig anförare kan önska sig af pass och kryphål, från hvilka konvojerna kunna hindras. Det finnes blott en metod, som man kan följa då man vill eröfra detta land.? Olyckligt nog för de krigförande i våra dagar säger konungen icke hvilken denna metod är. Han harfslutat vid anförda punkt, undandragit efterkommande sina forskningar i detta för hans landsmän så vigtiga afseende och öfverlemnat åt dem att finna reda på hvad han sjelf ej någonsin i praxis kom att använda. Specielt militärkuoniga skola kanske invända, att allt som Fredrik II sagt ej eger i full utsträckning sin betydelse nu, då vi i vår tid hbatva ett mäktigt krigsmedel, som fattades honom, nemligen jernvägarne. Medan man på hans tid för att transportera de många och tunga saker, som en krigshär behöfver, var glad att finna en någorlunda segelbar flod, men der ej en sådan fanns var tvungen att framforsla allt på axel i milslånga vagnkolonner, är det nu onekligen helt annorlunda stäldt, om den väg, hären går fram, har en jernbana. Knappast räcker transporten nu så många timmar som förr dagar, om den framträngande fienden kan försäkra sig om banans fullstädiga begagnande. Till och med om den retirerande hären gör allt möjligt under tillbakamarschen för att förstöra bapan genom att borttaga materiel och rails, sönderbryta spårvexlingar, spränga broar och tunnelar, är det dock oftast lätt att efter några dagar bota skadorna, om banan för militäriska ändamål behöfver ånyo öppnas. Det är således sannt, att förhällandena med afseende på den lättare provianteringen och anskaffningen af ammunition samt krigsmateriel och för det beqvämare bortforslandet af särade och sjuke, som belamra hären, äro mycket förändrade till förmån för angriparen, men konvojer på jernvägar kuvna ej skydda sig sjeltva bättre än konvojer på landsvägar; djerfva ströftåg kunna lika så lätt utföras mot åtskilliga punkter af banan, för att genom dennas uppbrytning få tågen att stanna och förstöra dem, som mot vagnskolonnerna på landsvägen, och begagnandet af jernbanan beror derför liksom begagnandet af landsvägen derpå, att den genom sitt läge kan skyddas af trupper. Om man jemför begagnandet af jernbanorna och landsvägarne, så äro de i dessa trakter förenade både med fördelar och olägenheter. De sednare ligga i omöjligheten af det tapesystem, som under svåra och farliga förhållanden ofta blifvit användt, t. ex. af fransmännen i Spanien, af Ryssarne i Kaukasus, och som består i att på ett mellanrum af små dagsmarscher anlägga fästen eller förskansade platser, emellan hvilka transporternu fortgå i mindre skala. Genom de korta vägsträckor transporterna sålunda ha att tillryggalägga, genom deras samtidiga verkställande på många ställen på samma gång delningen gör en enstaka förlust mindre kännbar, och slutligen derigenom att en del af fästenas besättning dagligen kan medsända en stark betäckning, är man således betydligt tryggare än vid de stora transporter som ske på en gång under fast betäckning, hvilka man sett under åtskilliga krig, men hvilkas bortröfvande också stundom medfört ett fälttågs fullkomliga afbrott, såsom det gick för Carl XII i Ryssland. Fördelen af jernvägarnes beoagnvande ligger deri att man på en gång och utan ati lida af de inre orsaker till dröjsmål, som ovilkorligt vidlåda en lång kolonn af vagnar, körda af fiendtligt sinnade kuskar, kan få fram stora massor, om banan står under ens egen mot yttre fiendtliga inverkningar tryggade styrelse. Det är derföre af intresse att undersöka huruvida de böhmiska jernbanornas belägenhet är sådan atten framträngande fiende verkligen kan draga någon väsentlig fördel af deras begagnande. Den stora hufvudlinien inom landet går från Dresden öfver Prag till Brinn och Wien med en sidogren öfver Olmitz till Prerau, den föreningspunkt der denna gren stöter till den stora banan som förenar Schlesien, Polen och Galizien med. linien Brinn-—Wien. För angriparne är denna bana mindre gynnsamt belägen, om man än antager som nödvändigt att konungariket Sachsen är fullständigt i deras våld. Från Dresden öfver Prag till Pardubitz lhgger den nemligen på Elbens, samt i närheten af Prag, äfven på Moldaus venstra strand, och är följaktligen genom Elben skild från de trakter i nordvestra Böhmen som ligga närmast preussiska området, och derjemte ega de bästa stora vägarne, samt således ligga öppna för hvarje ströftåg från södra eller vestra Böhmen.