Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

RNA Ornna nn enNReA NTA ana ATA nens RENARE Kristaller glindrade öfverallt. Med röda, gula och hvita viner, Bland Floras barn i sin praktgestalt, Krokaner, drufvor och apelsiner. Och rundtom bordet en riktig mur Af växter, tropiska, friska, många, Med sällsynt fägring; och derutur En rikligt doftande, ljuflig ånga. Och maten doftade; den också, Och vinet doftade, ärr klungo I alla toner de kunde tå, Och champiskorkar i luften sprungo. Konversationen blef allmän; Skämt Och allvar vexlade med hvarannan. OK kl och ålderdom möte stämt, Och klart var ögat och klar var pannan. Blott gubben Göran helt tankfull satt Och hit och dit på sitt hufvud vände, Han oss beklagade, lärans natt, Den hela Allopathins elände. Men gubben Romanson satt bredvid Och talte bas, som det var hans van Han oss lyckönskade till vår strid Under Hippocratis ljusa fana. Nu bars deserten omkriag. Men då Spreds ibland gästerna en viss oro, Ty talets timma snart skulle slå Och derför alla i spänning voro. Promotor reste sig. En och hvar Stod upp, med lyssnande, vaket öra, Och ögonblickligen tyst det var Så att en vindflägt man kunde höra, Han långsamt började. Mer och mer Så växte floden ur källor djupa, Till dess den sprang som från klippor ner, Med väldigt skum att i dalen stupa. Då, småningom, blef den lugn igen, Tog tusen blommor på sina stränder, Och himlen speglade sig i den Med detta stjernhvalf, som Qvällen tänder. Vi hörde ofta den flodens brus, Som öfver oss nästan allt förmådde. Vår himmel, molnfylld, blef åter ljus När detta välkända ljud oss nådde