Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

ÖV Ö HÖ Ö UT Ät Men efter timmars kurtis och fläng Vi hade tröttnat. som ej förvåne. Ännu en dans blott, en enda Sing: Och sen farväl! Ut — till luft och måne! Det var en glänsande Juni-natt Och Luna sken öfver byggningsraden, På blyhatt satte vi sidenhatt Och ut begåfvo oss, ut i staden. Det blåste lindrigt. Den friska vind, Som Spöj mot oss, var skön att smaka, Snart kyldes panna, snart kyldes kind, Och hjernan Jemnvigten fick tillbaka, Det var så tyst. Sjelfva Fyris sof. Vi toga afsked af alia ställen, Af Kungsäng, Svartbäck — och Eklundshof, De stolta husen, de ringa tjällen. Och saknan grep oss med hvassa klor. Vi tycktes redan den sanning finna, Att mången först på ett värde tror När föremålet han ser försvinna. Ty när vi följande dar ömbord PÅ ångarn 8t0d0, med blick mot strand NS vår känsla ej hade ord, a BIOu vänner helsade stumt med handen: Och när han skymtade fjerran från, Försvann, för alltid, den kära trakten, En perla glänste i ögonvrån: Och så var slut — på den tredje akten. Sen denna dag ha fem lustrer flytt. Hur ödesdigra, hur vexlingsrika! Och åter scenen har sig förbytt: Vi likaså — icke mer oss lika. det sceneri Som talar: ill. 068 med liflig tunga. Och skådespelarne, åter vi, Väl något äldre — men ändå ungal På Laxå bruk, i den sköna trakt, Der masugn brinner och släggan hamrar Och gästfriheten står jemt på vakt, Här öppnar Minnet nu sina kamrar. Och skogen grönskar och fågeln slår Och vattnet glittrar och blomman glöder. Så somnar ock i vårt minne står, än ständig sommar, som den i Söder.