Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

Presteståndet. Professor Ribbings anförande beträffande de begärda anslaget till Posttidningen. Den förste ärade talaren har börjat med e upptuktelse af de medlemmar af statsutskottet som tillhöra detta stånd, för deras åtgärd i frå gan. Jag lemnar denna tillrättavisning åsidc då de nog finnas, som komma att besvara hva som dervid bör besvaras. Samme talare har vi dare anställt undersökningar angående de sannc lika anledningarne, beräkningarne och syftemå len hos regeringen, som förmått denna att jus nu komma fram med proposition i saken. Ja ämnar icke heller uppehålla mig med denna, så som det mig synes, i vissa punkter nog sökt förklaring. För min del vill jag se saken från e! allmännare och såsom mig tyckes mycket enklar synpunkt, och, jag vill tillägga det, utan afse ende på den nuvarande ministeren. Denna syn punkt är helt enkelt den, som Kongl. Maj:t sjel 1 sin proposition angifvit och som på första si dan af utskottets betänkande finnes refererad att bereda allmänheten lättare tillgänglighet til offentliga meddelanden och att ega en organ fö att meddela allmänheten de upplysningar, son anses behöfliga för att förklara regeringens åt gärder och utveckla grunderna för dess beslut ag betraktar alltså syftemålet med det begärde anslaget såsom det, att, jemte det Posttidninger skulle blifva såsom förut en tidning, hvari all: legala annonser borde införas, den tillika skulle vara en särskild organ för regeringen. För rik tigheten af detta uppfattningssätt finner ig och ett intyg deri, att det ej blott i Kongl. Maj:t: proposition i ämnet finnes återgifvet, utan jem väl i de reservationer, som åtfölja detta stats utskottets betänkande. Sålunda fattadt synes mig det begärda anslagets beviljande från trenne sidor kunna visas såsom önskvärdt. Redan vid den kongl. propositionens remitte rande till statsutskottet förklarade jeg att jag från den offentliga moralens synpunkt ansåge de vara önskvärdt och godt, om det funnes en tid ning, hvilken, på samma gång den redogjorde för regerin ens beslut, tillika nyttjade och gåfve exemplet på en sådan framställning, som verkli. gen höll sig till faktiska åtgärder och beslut sam sysselsatte sig med grunderna för dessa. Jag anser detta önskvärdt, ty det allmänna fel, som synes mig komma vår tidningspress till last, be står deri, att den alltför litet befattar sig med sakdiskussion, i stället för hvilken den deremot alltför mycket vet att omtala och till föremål för sitt bedömande gör de motiver, som efter dess uppgitt skola hafva bestämt den ene eller andre offentlige mannens handlingssätt; med ett ord, för mycket sysselsätter sig med hvad ingen död. lig kan känna och ingen dödlig derföre eger rätt att sätta sig till doms öfver, samt sålunda, i stället för utredande och bedömande af sak, i sitt be: röm blir pepnligt smicker, i sitt klander personliga anfall. Detta smicker och dessa anfall, tätt och ofta upprepade, detta forskande efter motiverna för den enas eller andras handlingssätt och detta uppdiktande hos motståndarne af så dana, mer och mindre egoistiska, åstadkommer hos publiken en moralisk slöhet i Känslan för hvad som mot andra är rätt och tillåtet, hvilken slöhet det väl vore högst önskvärdt att med det första kunna häfva, Det är då också tydligt att, om man kunde få en tidning, som icke lede af dessa lyten, hvilka enligt mitt förmenande vidlåda en stor del af vår press, utan som gåfve exempel på motsatsen, detta skulle för den of fentliga moralen vara en stor moralisk vinst. — Men, frågar man, finnes väl ens den ringaste ut: sigt att, äfven med beviljandet af det ärda anslaget, Posttidningen skulle uppfylla ylika förhoppningar och önskningar? ar erkänner villigt det lyckade och stundom verkligen qvicka sätt, hvarpå den förste talaren sökt ådag: lägga, att något dylikt ej är att påräkna af Posttidninfm s len för närvarande är beskaffad: Jag ägger till detta uttryck af min beundran för den ärade talarens talent blott ännu ett erkännande af hans skarpsinnighet då jag anmärker, att han genom sin utmålning af Posttidningens brister, på ganska skickligt sätt dolt den svaga punkten 1 det resonnement, genom hvilket han velat runda yrkandet på afslag af det begärda anslaget. Denna svaga punkt ligger den, att han först förutsätter att Posttidningen skulle förblifva alldeles sådan den nu är, och menar att då den såsom sådan ej uppfyller det ändamål, regeringen med den vill vinna, man bör vägra anslaget och sålunda jast vill afkhppa möjligheten eller borttaga medlet för den att blifva bättre. Man skulle väl annars med större skäl kunna alldeles vända om detta och påstå, att just emedan Posttidningen nu icke uppfyller det ändamål, regeringen dermed vill vinna, så bevisar detta behofvet af anslagets beviljande för att sätta tidningen i ständ dertill. Med det sagda är nu ock den första punkten bemött i den första af de utskottets betänkande vidfogade reservationerna. I förbigående sagdt erkänner jag öppet, att jag icke älskar stilen i denna reservation, den påminner för mycket om den bekanta Crusenstolpeska i politiska ämnen. Redan den första punkten visar detta. Reservanten anför mot utskottets beslut, att det synes honom icke rätt förenligt med den vördnad och aktning, undersåtarne borde hafva för regeringen att denna sednare ville lemna tronen och cess närmaste trappsteg för att i tidningarnes spalter försvara och förklara sina handlingar och sålunda blanda sig uti partiernas strider, då hon tvärtom borde stå öfver desamma, opartiskt vårda sig om allas rätt och medla mellan de olika meningarne, höjd öfver dem alla?. Man vill af uppgifven ömhet för regeringens värdighet? lyfta den så högt, att hon skulle sakna allt fotfäste .på-jorden liksom dermed alla medel att der något förmå eller verka. De anförda skälen för en sådan värdighet utgöra för öfrigt antingen en sofism eller äro uttryck af ett lågt tänkesätt om hela pressens och dess verksamhets betydelse; vore redigerandet af en tidning detsamma som. ett inblandande i partistriderna i motsats mot opartiskhet och rättvisa, då borde man visserliförvägra regeringen hvarje medel att medelbart eller omedelbart taga befattning med någonting så klandervärdt. Men innan det först är ådaalagdt, att allt tidningsskrifvande i sig är nåzonting dåligt och skadligt, tager jag regerinsens förklaring i afseende på det al densamma afsedda ändamålet efter orden och detta ändanål är, att i tidningen försvara och förklara ina åtgärder, hvilket hvarken behöfver göra lensamma till partiman eller strida mot opariskhet och rätt. Dessa betraktelser gifva mig emellertid omelelbar anledning att öfvergå till den andra synpunkten, hvarur jag bedömer denna fråga, nemigen ur en-allmänt politisk, och detta såväl med vänseende till billighet mot ministrarne, som till statens verkliga fördel. Ministrarne och deras