Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

åtgöranden äro genom deras ställning ständigt föremål för anmärkningar och kritik från pressens sida. Deruti ligger nu visserligen intet ondt, det tillhör tvärtom det. konstitutionella statsskieket. Men icke mindre hör ock till decta samhällsskick, liksom till billighet och rätt, att äfven i förevarande fall tillimpas den gamla satsen audiatur et altera pars. Jag är nog lycklig att kunna med den förste talarens är ord rligare ådagalägga billigheten och nödvändigheten äraf, således ock af att regeringen har en organ inom pressen der det kan ske. Dennetalare sade, såsom orden föllo sig, att en enskild man eller korporation skall i strid mot tidningspressen alltid blifva under) n, ty han har ej tillfälle att försvara sig. Något mera talande argument för nödvändigheten deraf, att en regering behöfver en särskild organ kan svårligen uppgifvas. Men det är: ej blott billighet mot reeringens medlemmar, som föreskrifver detta. et förestafvas icke mindre af afseende på statens än Om det är en obestridlig VÄnning, att tidningspressen i våra dagar är en makt, ja en stor makt. eller vehiklet för en sådan, så frågas, hvarföre regeringen icke skulle få vara i besittning af detta medel. Om en regering ständigt kritiseras och klandras och detta uj prepas i korus från alla håll, men den klanärade ltjemt tiger, är det väl då att begära, att allmäneten, som ej närmare känner hvarken dess åtärder eller nderna för dessa; ändå skall lindt tro på densamma; är det ej fastmer helt naturligt, att denna allmänhet, inför hvilken klandret ständigt upprepas, småningom skall börja tro, att regeringen verkligen är klandervärd. Den sten, man länge spottar på, blir slutligen våt. Men sålunda försvagas och vanmäktiggöres regeringen, Jag önskar och anser för fosterlandets väll en stark regel nödig, stark inom lagliga gränsor, hvaraf då blott är en omedelbar följd, att jag önskar denna och för den anser nödiga -de Lagliga medlen att kunna ega och bibel nämn arakter. Skulle. nu,. såsom ett sådant medel, det befare anslaget beviljas. så, anmärker t. ex. frih. inckowström,.vore sådant ett. uppenbart privilegiesystem inom pressens ggbit, på hela den öfriga pressens bekostnad?. t är nu en artig bugning för pressen från ett håll, der jag tager mig friheten förmoda annars. ängen. öf rifven sym meg densamma finnes. är 3 je sjelfva ståendet om privilegi lg, vågar jag estrida dess vikigher De tiga tidningsredaktionerna sysselsätta sig ej med annat än tidninarnes redij de. Deri ligger deras styrka. m nu ministrarne hade tid och finge sysselsätta sig med redaktionsbestyr, skulle de utan tvifvel blifva lika goda redaktörer som några andra. Men då ministrarne hafva helt annat att göra, måste redaktionen af en regerings organ inom pressen anförtros åt andra, hvilkas remunererande kräfver penningar, som alltså. och såvidt man ej begär att gpägbrelsen skall erlägge af ministrarne sjelfva, äro nödvändiga ej r att sålunda inrätta ett privilegium, utan redan för att ställa regeringens organ på samma linie med den Ufriga. pressen, för att. regeringen ej skall blifva den inferiöra parten. Icke heller ersättes, såsom man vidare anmärkt, en egen regeringens organ inom pressen deraf, att regeringen när den anser behöfligt i någon af de befintliga större tidningarne kan få in artiklar. Det är alldeles ickedetsamma, att ega en organ, i hvilken regeringen oafbrutet kan meddela allmänheten en re: ön kn för sina åtgärder, och att i ni ågon i.än den ena än den andra tidningen kunna få in en förklarande artikel, ofta nog snart sagt undanskymd genom bifogade noter, anmärkningar och påminnelser af den respektiva redaktionen. Hvad åter angår päntåendet, att den nuvarande regeringen vore så uppburen af allmänna opinionen och pressen, att den ej behöfde någon särskild organ, vill jag blott påminna om det bekanta ordspråket: Gud bevare oss för våra vänner, för våra fiender ;skola vi nog sjelfva bevara oss. . Det kan hända, ätt äfven beröm är sådant, att man hvarken dermed är tjenad eller eger skäl att önska sig det. n i Men, säger man änätligen, och frih. Klinckowström har i andra punkten af sin reservation upprepat detta, regeringen kan ej vinna det åsyftade ändamålet med en egen tidning, ty denna tidning skulle såsom rå ej vinna något förtroende. Salarierad lärer på svenska betyda betalad. Bildar nu en regeringens tidning i Sådant afseende någöt undantagsförhållande mot den öfriga pressen? Ingen större tidning kan ensamt af hufvudredaktören skötas. Han måste hafva biträden och dessa skola skrifva i andan af hans åsigter — förmodligen ej gratis, utan mot betäl: . Hvad är då som skiljer detta förhållande från det, hvari regeringens medlemmar skulle stå tillsina redaktionsbiträden? Hela letta talesätt om af regeringen salärierade tidingar och den dermed förbundna föreställninsn om osjelfständighet och: opålitlighet tillhöra röfrigt en ståndpunkt i vår politiska utveckling, vilken vi för längesedan lemnat, och passa ej ills på nuvarande förhållanden. : Det vår en tid, lå regeringens öfvermåkt i det offentliga politiska lifvet var så stor, att hvarje opposition mot sferingens tgärder 8 förenad med mer ller mindre : då det således fordrades både tor karakterstasthet öch stark öfvertygelse, för utt i Spposltionene leder inträda, De tidningar, om förde oppositionens talan, kallades då de jelfständiga 1 motsats mot dem, som sökte försvara regeringens åtgärder och hvilka deremot kallades salarierade, Tiderna hafva sedandess nycket förkndrats, och det torde nu fordras minst ika mycket mod och sjelfständighet för ätt vara jelfständig möt den så kallade sjelfständiga ressen, som det fordom fordrades för att kämpa not rej ; det är numera lika litet något fgjordt tecke mn på opålitlighet: eller karaktersvaghet att inom det offentliga försvara regerin-. jen, som det alltid är visst och afgjordt, ätt den törsta gjelfständighet och fastaste egna öfrerygelse uppenbara sig i och med den ständiga fverensstämmelsen med den allmänna opinionen. Jag öfvergår ändtligen och för det tredje till len specielt olika synpunkt, från hvilken beiljandet af det beglrda anslaget just i närvaande Kg synes mig ega skäl för sig. Vi afva erhållit en ny representationsordning och rhållit den af regeringen. Nu äger samma reering, som fra det nya representationsörslaget, att i och med en framåtskridande poitisk bildning, det lärer vilja säga i och med en nya riks agsordningens antagande, det blifit behöfligt, att regeringen får en särskild orsan. Visserligen synes det mig hafva varit myeet lämpligare, att regeringen på samma gång len framlade det representationsförslag, för hvars ntagande den så ytterst ifrigt arbetat, uppgifit detta vilkor för förslagecs framgång och icke ommit dermed först nu efteråt. Men jag kan hjelpa att cgeringen tillvägagått på sätt som. ett, nu är det emellertid ett faktum, att regeingen begär detta vilkor för framgången af dess erk. Nåväl redan deri ensamt synes mig ligga tt tillräckligt skäl till det begärda anslagets beiljande. Om någonting, som så djupt som den ya representationsordningen, ingri i vårt amhällslif, får bra och länder oss till I cka, så r det väl värdt att derpå offra 45,000 rår. Går ter icke allt dermed bra, synes mig situationen ara mycket klarare och mycket bestämdare unna afgöras, om och hvilka ändringar i den ya representationsreformen äro nödiga ifall man eviljat regeringen allt hvad den sjelf fordrat för: amgången af sitt verk, än om det skulle kupa igas, att de mindre Tyskt a resultaterna bede på förvägrade medel för utförandet; och 8 vill ej taga ansvaret för något sådant på ig. ör dessa tre synpunkter, den öffentliga moten, den allmänt politiska och den specielt potiska, har jag betraktat frågan och frän dem ommit till det resultat, att jag bör bifalla K. I:ts ifrågavarande lag pa får derjemte ;rklara, att jag alldeles icke ämnar inlåta mij undersökning om de praktiska svårigheter vii ;rslagets genomförande eller de felaktigheter ä ittet derför, som reservanterna och andra föragets motståndare omförmält; jag vill hvarkem ka eller förneka dessa svårigheter och felaktigeter. I detta fall får regeringen, som begärt anaget, sjelf sörja för, att dessa svårigheter unanrödjas och att de rätta medlen väljas. Särsildt vill jag nämna, att jag icke kan tro det åra så omöjligt, som man fruktar, att finna ersoner skickliga att skrifva i en tidning, såan som den ifrågavarande, om man annars vill sra gig den möj att söka efter dem. Den förste talaren har framlagt vidryrtiga Iälyler som hvad Posttidningen redan nu ko m nu ock dessa kalkyler må vara riktiga, hvi