Aftonbladet – 16 juni 1866, sida 3

I lore Ge arrenderat ratuiigneten ar Iinnenall varen, hvilken sednare derefter ofta nog icke -Jens vistats i hufvudstaden, utan slagit sig -Ined på något ställe i landsorten för ati , mera i ro kunna lefva på sin pension?, I hvilken ej sällan uppgått till 1500 rår och I deröfver. Sedan dessa olagliga förordnanden en län. , gre tid fortgålt och öfverståthållareembetet -så mycket mindre kunnat anses derom vara okunnigt, som dess afdelning för polisärenI der, hvarje gång ett sådant förordnande utI delats, måste gifva personen i fråga frejdebevis, har öfverståthållareembetet af någon anledning kommit att noggrannare studera bränvinsförsäljningslagen samt funnit det lagstridiga i kollegii förordnanden. Följden blef ett 1864 utfärdadt förbud för kollegium att vidare förordna några föreståndare? åt utskänknivgsställen. Gamla vanor äro svåra att borttaga och Iförbudet kom som ett dunderslag för det öfverraskade kollegivm, men då någon svår l olycka inträffar, anstränges vanligen menniskans förståndslörmögenheter på det högsta, för att om icke undvika, åtminstone mildra slaget. Så inträffade äfven här och en ledamot hittade slutligen på den utvägen, att, då kollegi.m icke vidare fick utvämna föreståndare?, skulle det åtminstone känna någon ersättning i sin förlust om det började utnämna kypare till s. k.! biträden?, ty detta hade då ännu icke af det barska löfverståthållareembetet blifvit förbjudet. Det genialiska förslaget antogs naturligtvis med acklamation. Man njöt redan på förhand af den sköna tanken att icke vidare behöfva serveras af vanliga kypare utan af sådana som hade diplomet på fickan. Ett vackert förslag bör icke ligga oanvändt och som kollegii ledamöter företrädesvis äro handlingens män, skred man hastigt till verket. Ett Bacehi riddarslag i stor skala egde derföre rum. Hvilket vidsträckt fält hade icke också kollegium för sin verksamhet. Här om nåzonsin besannades att man ej behöfde göra något anseende till personen. De fordrade qvalifikationerna voro ej stora. Jungfrur och skänkmamseller, ynglingar och grånade gubbar — alla kunde de blifva delaktiga af den stora utmärkelsen, om de nemligen voro uppassare på krogar eller värdshus. Men hvarföre skulle man väl förmena kollegium det oskyldiga nöjet att kreera biträden?? torde någon invända. Vi få i detta fall hänvisa till öfverståthållareembetet, som varit nog grymt att frånrycka kollegium dessa angenäma leksaker. Det lärer dessutom alltför ofta inträffat att ?biträdena?, som väl aldrig kunde inbilla sig att kollegii diplomer varo endast tomma papperslappar uton den ringaste vigt och betydelse, började efter erhållandet af den nya värdigheten att anfäktas af äregiriga tankar samt åtrå att snart nog sjeltva blifva källarmästare och krögare. Sådant kunde icke låta sig göra utan att arrendera en annans rättigheter och författningen förbjöd uttryckligen ett sådant errende. Men man tror så gerna hvad som är behagligt, och hvartill skulle väl kollegii diplomer tjena om en person icke på grund af dem måtte ega rätt att åtminstone arrendera en utskänkning den kollegium ju i a!la händelser gifvit honom fullmakt att förestå?. Sälunda började arrendekontrakter attingås öfverallt. Ingen kom att tänka på det de voro lagstridiga och ingen lärer heller bestrida att första orsaken till denna villervalla är att söka hos sjelfva kollegium och dess fullmaktsyrsel. Koilegium tyckes icke heller kommit på den tanken att bränviosutskänkningsrätten är en personlig rättighet, som ej på nägon får öfverlåtas, ty i så fall hade väl kollegium aldrig på sednare tider utfärdat några förordnanden ait förestå, d. v. 8. på egen hand sköta rörelsen, och om det utfärdat några sådana, hade det troligen i slutet infört en afkylande reservation, alldeles, som vi dagligen skåda att det i hög grad försigtiga kommerskollegium gör i slutet på sina patentbref. De nya källarmästarne skattskrefvos som sådana och år efter år förgingo, utan att man tycktes ha det ringaste att invända mot deras rätt. Man fick visserligen icke mera utnämna Pföreståndare?, men man tog sin skada igen genom att kreera ?biträden?. Man kan icke heller förtänka den unge kyparen, som genom kollegii bevågenhet fick läppja på ärans bägare, ait han fick smak för drycken och ville tömma den i botten. Utnämnd till Pbiträde?, hoppar han derföre öfver ?föreståndare?-graden, som dessutom -icke mer får utdelas, och ett litet oskyldigt arrendekontrakt tillförsäkrar honom snart om tredje gradens tjenst eller källarmästarevärdigheten. På detta sätt har det fått fortgå till dess öfverstäthällareembetet en vacker dag nu på våren ånyo satte sig neder att studera utskänkningslagen samt fann att kollegii skapelser ingalunda voro goda. Följden blef en py skrapa till det stackars kollegium samt ett kategoriskt förbud att vidare befatta sig med utnämningar af ?biträden? eller i öfrigt med några värdigheter -bekläda Baccehi-svenner. De nye källarmästarne förklarades dessutom vara oberättigade att utöfva sin rörelse. Nu uppstår en scen närmast jemförlig med den som förekommer i den gamla julleken ?skära hafre?. Hvar och en källarmästare skyndar att få tag i sin ?hufvudmån? för att begagna denna som sköld mot de blixtar som ljunga från öfverståthållareembetet. Ett ifrigt sökande pågår nu som bäst kring land och rike, och en och annan källarmästare lärer till och med nödgas resa utrikes för att få reda på rättighetsinnehafvaren, De gamla pensionstegarne?, som bestå af åldriga matronor och orkeslösa gubbar, blifva säkerligen föga belåtna med den ära som visas dem att ånyo få trona bakom disken, under det att källarmästaren n:r 2, eller som han numera skall kallas första kyparen, innehafver både makten och namnstämpeln. Önskligt vore att vederbörande kunde ställa så till att, äfven med oppoltring från stadens sida, laglydiga medborgare icke genom följderna af dessa fallmakter samt den rätt de i många år af allmänheten ansetts medföra, måtte komma att lida kännbara ekonomiska förluster. Det moraliska ansvaret härför skulle till stor del drabba de myndigheter, som med eaken haft att skaffa och icke i tid lemnat allmänheten upplysning om att kollegii fullmakter sakna all betydelse. Det enda sätt att få utskänkningen ordnad i hufvudstaden tyckes vara att man följer grunderna i hr Billberghs förslag samt föranstaltar om att hela utskänkningen öfverlåtes åt ett bolag på samma sätt, som vi nyligen sett det vara anordnadt i rikets andra stad. -—-e Vecko-krönika. Innehåll: En midsommarnattsdröm. — De sju expositionerna. — Expositionslitteratar. — En värdinna som till det yttersta nedstämt siva anspråk. — Man bör aldrig misströsta. — Th tvifvelaktighet och fru gr å