Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 3

Ivarande rector magnifieus — och prof. Rylinspektor — trädde fram till minnesvården språk: Innocue vivito, numen adest. Prof. turforskarens närmaste landsmän, och af alla öfriga hans här församlade beundrare — förklarar jag härmed detta monument invigt åt Carl von anne, Under midten af prof. Agardhs tal afsjöng studenternas sångkör Hell dig, du höga Nord?, och efter talet ?Vårt land. Dr Schele höjde derefter ett lefve för Linns minne, hvarpå prof. Aek från Lund — nudin från Upsala — småländska nationens och yttrade några ord, den förre nedläggande ä minnesstodens fot en krans af frisk lager, växt i botaniska trädgården i Lund. Den sednare talaren gjorde i sitt tal en särdeles vacker tillämpning af Linns tänkeAgardh uppträdde åter i talarestolen och uppläste en skrifvelse från vetenskapsakademien i Stockholm, i hvilken skrifvelse akademien uppdrog åt prof. Agardh att vid denna Linne-fest vara en tolk af akademiens känslor. Ceremonien började omkring kl. 101 och hela akten var slut straxt efter a2, då under musik af Kronobergarne man marscherade ned till vagnstrainen, hvars otålighet redan ett par gånger hunnit gifva sig tillkänna medelst pipande från lokomotivet. Under festlighetens lopp utdelades följande tryckta sånger: Vid invigningen af -Linnemonumentet i Råshult d. 12 Juni 1866. I Småländska nationens i Upsala namn. På bragdomstrålade heroers grifter Du trampar öfverallt, o Svithiods folk! Din höga forntids glänsande bedrifter I sång och saga fått en hänryckt tolk: En herrlig skatt är ädla bragders minne, Som tänder mod och stolthet i vårt sinne. Men icke blott med segerrika vapen Nationen gör sig ärans strålglans värd, Intelligensen, konsten, vetenskapen, De väga tyngre dock än hjeltens svärd; Och tanken strålar öfver lifvets hvimmel Sem öfver brokig jord den klara himmel. Se! vetandet städs vidgar ut sitt rike Med segrar, vunna genom andens makt, Och ifrån djupet guld förutan like Det hemtar ur förborgad vishets schakt, Och likt Prometheus det från höjden lånar En eld, som både värmer och förvånar. Derföre må den fosterbygd, som gifvit t Sverges vetenskap sin störste son, Än skallat har de svenska bragders dån, Ock vittna, att vi tacksamhet hembära Åt männnen, som oss bringat ljus och ära. I denna nejd, vid randen af en källa, Ett barn, med blommor lekande, en gång Insöfdes af de vågor, här framvälla, Bestråladt af en sol i nedergång: Så mottog blomsterkungen, gudaburen, Betydningsfullt sin hyllning af naturen. Och barnet yngling blef: nöd och bekymmer Förmörkade det unga sinnets hopp, Men af det regnets moin, som ljuset skymmer, Bevattnas späda stängeln, och dess knopp Sitt inre öppnar och i solens strålar En blommas kalk i all. sin fägring prålar. Men ynglingen blir man, och verlden väckes Till häpnad upp af hans ?natursystem?; En diamant i början stoftbetäckes, Men, funnen, pryder den ett diadem: — Så gaf den stilla, anspråkslöse lärde Det land, som honom frambragt, högre värde. Ett brokigt virrvarr förut var naturen För menskans blick: i väsen och i form Man mångfald såg hos växternaoch djuren, Men ingen enhet fanns och ingen norm; En splittrad vishet blott man kunde vinna, Men inre sammanhang stod ej att finna. Nu tänkaren de dolda lagar finner, Och som ett ordnadt helt naturen står. Och djupare, än mången dödlig hinner, I ?Guds rådkammare han blicka får: Lagstiftarn lik, naturens verid han skiljer I ordningar och slägter och familjer. Ej endast Sverges folk du tillhör mera: För hela verlden strålar snillets ljus. Och häfden ren dig fått introducera I mensklighetens stora riddarhus: — Men derföre din fosterbygd just glädes, Att en dess son har gjort sig plats derstädes. Från lärosätet, som du frejdat, sänder Din hembygds ungdom tacksamhetens gärd: En helsning bringa vi från Fyris stränder Från Efterträdaren, din spira värd. Hell Er, som blomstren vid kunskapens bana Likt en Linnea och en Friesiana! 0: Åt minnet af Carl von Linne den 12 Juni 1866, af Småländska nationen i Lund. Från flydda dagar uti mitt sinne Der ristad står En gammal sägen, som ur mitt minne Ej snart förgår. I hemmets bygder jag hörde den — På folkets tunga den lefver än. Vid ?Tazås klint?, der som Möckeln leker ; Mot stenig häll, Der vinden blommornas kinder smeker I somrearqväll, Sågs blomsterkonungen? gå allen — Han var då ännu en liten en. g Till skogen hade han smugit sakta Från Fadrens gård. Guds englar oskulden bättre vakta, Än hemmets värd: i tredje dagen han lekte än led blommor glad, när han fanns igen. Han tvenne nätter på blomstren hvilat, Hans tak var skyn. — Hvem vet hvad ljufliga drömmar ilat Förbi hans syn? Kanhända drömde han redan då Om furstedömet bland blommor små. Den verld, som så i din barndomsdagar Du älskat ren, Dess underbara, dess djupa lagar Du tydde sen Med denna himmelska siarblick, Som utaf kärlek sin klarhet fick. Ditt land är fattigt, och sjelf du egde — Ej gods, ej guld; Det bjöds från Eh men mera vägde Din kärlek huld Till Fosterjorden, som, Modren lik, A Af sonens ära blef — mer än rik. Ej modershjertat en kärlek glömmer Så ren, så varm, Men Svea trofast ditt minne gömmer Vid modersbarm Sålänge ännu i skogens famn Linnea hviskar ditt ädla namn. H. W. Man återvände till Elmhult igen för att fara till Liatorp och vidare nppåt linien; vid Elmhult uppstod nu en förfärlig oreda vid biljettförsäljningen, som måste ske genom öppnade fönster, ty det var ej arrangeradt så, att biljetter kunnat redan vid resan till Råshult köpas i Liatorp och Elmhult. Efter lång väntan satte tåget sig i gäng till Alfvestads station, der festmiddag var arrangerad och dit tåget ankom kort!8 Hvars namn helt säkert längre prisadt blifvit, Öc mn (-ETR TN 1 efter kl. 3. I ett mycket stort tält varlgs middagen arrangerad, i hvilken omkring 200 personer deltogo. Här gick gladt och angenämt till, musik utfördes under hela midsu dagen och tal och skålar omvexlade. Ko-n: nungens skål föreslogs af landshöfdingenta Munihe, hvarvid folksången ?Ur svenska hjertans djup? sjöngs. F. d. landshöfdingen, grefve Mörner, föreslog en skål för prof. Agardh, hvilken af denne besvarades; grefve Mörner föreslog vidare skålar förgj professorerna Ask och Rydin, på hvilka desse svarade, den sednare i sitt svar frambärande en kelsning från Elias Fries: landssekreteraren Holmberg föreslog en skål förjre de småländska nationerna i Upsala och Lund, hvilka skålur besvarades af dr v. Sch6ele rån Upsala och adjunkten Leander frånfö Lund; konsistorie-notarien Ryden föreslog sä n skål för jernvägsstyrelsen, för hvilken af