Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 3

Jag skulle önska att jeg kunde hjelpa dig, eller åtminstone förstå dig?, sade Molly efter ett ögonblicks tystnad. Du kan hjelpa mig?, sade Cyntia med hastigt förändradt sätt. Jag kan sätta upp mössor och hattir, men jag kan icke lägga ihop klädningar och kragar så nätt som du, med dina små fingrar. Säg, vill du hjelpa mig att packa far Det vore en verklig taglig godhet och bättre än all tröst för sorger och bekymmer, som till sluts ändå kanske blott äro inbillade.? I ellmävhet är det icke de som resa bort, utan de som stanna qvar, hvilka mest och bittrast känna skilsmässans smärta; de förra finna vanligen i-den vexlande omgifninj något som mildrar saknaden ide första tim-. marne efter afskedet. Men då Moily Söljde: med sin far hem, efter det de sett Cyntia och hennes mor med ?the Umpire? begilva vigpårög till London, dansade han nästan utåt gatorna. ?Nu, pappa?, sade hon, nu får jag ha dig för mig sjelf hela veckan. Du måste nu lyda mig i allt.? Börja ej med stt vara despotisk då. Vi gå så fort att jag nästan mister andan och i brådskan ge vi ej akt på att vi möta mrs Goodenough.? De stannade således för att tala med mrs Goodenough. ?Vi hafva just följt min hustru och hennes dotter till diligensstationen; de hafva rest till London. Nrs Gibsoa stannar der en vecka?, sade doktorn. ?Bevare mig! Her hon rest till London? Och bara på en veckas tid? Ja, det går väl fortare nu, men jag minnes när resan dit tog tre dagar. Ni, miss Molly, det blir ledsamt för er att så länge sakna er unga väninna !?