Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 2

Invigningen af nya engelska kyrkan. Denna högtidlighet, hvilken, såsom vi förut pämnt, egde rum i går, öppnades kl. 10 f. m. dermed att biskop Henry John Whitehouse, assisterad af fyra engelska prester, iklädda högtidsskrud, inträdde i kyrksn och gående framåt mot koret reciterade Davids 24 psalm, så att biskopen uppläste hverannan och de andre presterna hvarannan vers. Biskop Whitehouse tog sin plats i en stol på högra sidan om altaret; på venstra sidan hade erkebiskop Reuterdahl sin plats och å särskilda platser invid venstra korväggen biskoparne Bring, Sundberg och Flensburg. iskop Whitehouse mottog nu donationshandlingarne i afseende på kyrkan, hvilka sedan de blifvit upplästa nedlades på altaret. Uppträdande derefter framför altaret nedkallade biskopen Guds välsignelse öfver den heliga akten, hvarefter han framsade böner, dels knäböjande, dels vänd mot församlingen. Derpå framträdde en annan af de engelska presterna och uppläste den af biskopen redan urderskrifva invigninpgsurkunden, hvilken nedlades på altaret. Man fann deraf, att kyrkan skulle uppkallas efter St. Peter och St. Sigfrid. Efter denna förrättning hölls vanlig altartjenst med åtskilhga uppläsningar ur den heliga skrifoch med afsjungande af hymnen 242 i den engelska psalmboken Hymns ancient and modern? Hvad som isynnerhet väckte uppmärksamhet var det verksamma deltagande som församlingen, dels sjungande dels läsende, utvecklar vid denna altartjenst, äfvensom den vackra och Jifliga sången, som väsentligt skiljer sig från den tröga låvgsläpighet, som anses vara oeftergiflig för svensk psalmsång. Episteln för dagen var hemtad 1 2 Corioth. 6 kap. 14—17, och evangeliet hos Joh. 2 kap. 13 v. Sedan trosbekännelsen var uppläst på engelska reste sig erkebiskop Reuterdahl och uppläste densamma i en svensk öfvereättning, i ordalydelsen icke obetydligt olika med den trosbekänonelse, som söndagligen uppläses i våra kyrkor. Sedan Davids psalm 100 dels blifvit reciterad, dels sjungen, höll biskop Whitehouse en predikan, som visade hbonom vara i besittning af andlig vältalighet och ett energiskt framställningssätt. Sedan derefter bönen för den stridande kyrkan och en särskild :acksägelse blifvit uppläst, framträdde erkebiskop Reuterdahl, som emellertid hade iklädt sig sin biskopliga skrud, framför altaret och höll först ett kort tal till församlingen, utgående från Esaie 2 kap. 3 v.: Kommer och låter oss gå upp på Herrans berg, till Jacobs Guds bus, att han lärer oss sina vägar och vi vandra på hans stigar.? Knäböjande vid altaret höll han derefter bön och lyste slutligen välsignelsen öfver församlingen. Dermed var invigningsakten afslutad kl.. omkring 1. Kyrkan är efter ritningar och under inseende af arkitekten James Souttar, utförd af byggmästaren A. M. Svensson. Den är hällen i den gamla engelsk-götiska stilen (early english) hvars evkla och något stränga karakter gör, att den väl lämpar sig äfven för mindre kyrkobyggnader, då deremot den rikare och mera blomstrande gothiken förtsätter större byggnadsmonumenter och, använd på smärre ARN låter dessa få utseende af en modell till en katedral (såsom fallet . ex. är med Auerkyrkan i Minchen.) Både det yttre och inre gör ett ädelt och allvar igt intryck. Kyrkan är treskeppig; mellanskeppet höjer sig emellertid betydligt öfver le ga och smala sidoskeppen, och på de vöga sträckmurar, som hvila på pelarraderna iro fönster anbragta. Ett mellan koret och ånghuset anbragt mindre tvärskepp ökar len arkitektoniska mångfalden, utan att störa let enkla allvaret. I konstruktivt hänseende öreter kyrkan det egna, att den är uppförd cke af tegel, utan af huggen sandsten, i det yttre af grofhuggen rödaktig sten från EnvÖrna i trakten af Södertelje, i det inre af wit finhuggen sten från Lemunda i Motala ocken vid Wettern. Takstolarne och allt let bärande virket är invändigt synligt; terissadt i blått och brunt, gör det ett intryck f lätthet och prydlighet. Korhvalfvet har immelsblå färg med silfverstjernor. Golfvet r belagdt med telgsten, taket med engelsk kiffer; men tornet är muradt ända till spians:ölversta spets. Då man hört någon, med anledning af n nyligen inträffad tilldragelse sätta i fråTNE Ae AE SEEN AT Er Vag TAR NA) SSG BA ER daj beh Na Ae FYR