Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 2

behagade icke Osborne, som för tillfället var, litet sentimental, och han svarade icke. Cyntia slutade sitt lätta arbete och sade sedan bastigt och med låg röst, angelägen att draga fördel af en tåte å-tete mellan hennes mor och Moily: sJag tror mig förstå hvarföre ni nyss yttrade de der vänliga orden. Men vet ni val att ni borde ieke vetat af det? Och dessutom ha vi ej ännu kommit till det högtidliga stadium af — af — nåväl, af förlofning, hvarpå ni antyder. Han önskade att det skulle vara så. : Och nn skall jag ej mera tala derom, och ni får det icke. Kom ihäg, jag ber er, att ni egentligen ej borde vetat det; det är min egen hemlighet och jag . vill alls icke att man skall tala derom. . Jag afskyr att vara ett talämne—det är som att stå i takdropp. Och nu vände hon sig till Molly och madren och lyckades snart få i gång ett samtal, hvari alla deltogo. Osborne var emellertid icke nöjd med utgången af sitt lyckönskningsbesök; han hade föreställt sig att en ung flicka, som älskadoa sin fästman, ockeå skulle finna nöje i att tala om honom och vara glad att få utgjuta sitt hjerta för en vän. Men han kände Cyntia föga. Ju mera känslighet hon trodde man väntade af henne, desto mindre visade hon; hennes känslor voro vanligen underordnade hennes vilja. Stackars gosse, så trött han är, sade mrs Gibson med sin mjuka, milda stämma och närmade sig Osborne, som blek och litet nedslagen lutade sig tillbaka i länstolen. Se här, fortfor hon, tag litet eau-de-cologne och bada tinningarne med. Detta vårväder är också så mattande; det riktigt söker mig. Primavera, tror jag italienarne kalla det. Men det är mycket svårt för den som ej är så stark, emedan det är så om