Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 2

för den som var så häftig och så envis som fadern? Huru kunna beskrifva sin kärlek, det hemliga giftermålet, den deraf följande glädjen och lyckan och ack! det deraf följande lidandet. Ty Osborne hade lidit och led ännu mycket af den obehagliga ställning hvari han försatt sig. Han såg ej heller någon utväg att komma ur densamma annat än genom ett enda kraftigt slag, men hvartill han ej hade mod. Med tungtbjerta återtog han sin bok. Det var så mycket som ställde sig i hans väg och han var icke stark nog att öfvervinna hindren. Det enda steg han tog i följd af den nyhet fadern meddelat honom, var att fara till Hollingford och lyckönska Cyntia. Han hade ej på länge besökt doktorns hus, ty vädret hade varit stormigt och obehagligt. Han fann alla damerna i full sysselsättning med förberedelserna för Cyntias resa till Locden och don sistnämnda allsicke vid lynne att förstå hans grannlaga vinkar om den glädje han kände öfver broderns lycka. Med hufvudet litet lutadt åt sidan betraktade hon just den bandros hon höll på sammansätta, då han böjde sig ned öfver henne och sakta hviskade: Cyntia — jag får ju kalla er Cyntia nu? Jag är så glad öfver denna nyhet! Jag har helt nyss fått höra den, men den gläder mig så mycket. Hvilken nyhet menar ni? sade hon, misstänkande att hemligheten småningom gick från den ena till den andra, så att hennes förlofning slutligen icke var någon hemlighet alls. Detta harmade henne, men Cyntia kunde alltid dölja sin harm när hon så ville. Hvarföre skulle ni just begynna att kalla mig Cyntia nu?4 forifor hon småleende. Det farliga ordet har dock förr halkar. öfver edra läppar, vet ni det?4 Detta sätt att mottaga hans lyckönskan