Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 3

köt von da DIVETSTaLHalalCCITDLICN, BLUE den fastställelse det meddelat å stadsbudskårernas stadgar och den pröfning af dertill hörande individers frejd, som hon låtit anställa, ingifvit allmänheten den föreställning, att man å dessa kårer kunde förlita sig mera än på vanliga bärare, synes det äfven tillhöra samma embete att tillse, det icke allmänheten deraf missledes, samt att icke ett så påtagligt oskick får obehindradt fortgå. Detta är så mycket angelägnare, som den stora mängden af resande landsmän och utländningar, som nu är att hitförvänta, naturligtvis ännu mera än stadens egna invånare är blottställd för att på detta sätt blifva missledd. Det synes efter vår tanka vara nödvändigt, att samtliga föreståndarne för härvarande stadsbudskontor uppkallas och, vid ansvar, förständigas att säväl sjelfva iakttaga som hålla noggrann tillsyn öfver sina underlydandes iakttagande af de fastställda stadgarne, äfvensom att de s. k. lösa stadsbuden förständigas att antingen sluta sig till någon godkänd stadsbudskår eller aflägga den missledande uniformering, hvarigenom allmänheten blottställes för betydliga förluster. Föröfrigt torde polisbetjeningen böra erhålla order, att densamma icke må betrakta sina göromål såsom inskränkta till promenad å gatorna och häktning af druckna personer, utan att den framförallt bör förhindra ofog, öfverdåd och prejeri å deras sida, som städse stå i beröring med den stora allmänheten, såsom t. ex. åkaresvenner, bärare och andra dylika. Med förvåning och harm ser hvarje främling, som hit anländer, sig vid sjelfva landgången från ångfartyget eller hvarhelst han sätter foten på Stockholms mark, sig omringad af åkare, stadsbud och andra bärare, hvilkas slitas om hans effekter och vanligen, om han ej med våld rycker dessa tillbaka, bortbära dem, innan han knappt hinner säga hvart! han skall begifva sig. Man ser ofta fruntimmer och äldre män halft förtviflade, när de varit nog oförsigtiga att våga sig till en åkarestation, emedan hela hopen af bränvinsångande drängar skocka sig omkring dem, ryckande dem i kläderna, för att draga dem, enhvar till sitt åkdon. Att någotsådant kan tillåtas i en hufvudstad, som har en så talrik polis, som vår eger, är oförsvarligt; det borde, efter vår tanka, vara kördrängarne strängeligen förbjudet att lemna sina åkdon och inblanda sig i de öfverenskommelser, som någon vill med annan körsven uppgöra; och likaledes borde polisen noggrannt tillse, att icke någon bärare, vid äfventyr att ansvara för olofligt tillgrepp, får, utan egarens tillåtelse, bemäktiga sig hans saker, äfvensom att den, som personligen angriper en resande för att förmå honom öfverlemna sina effekter, bör genast från fartyget eller stationen aflägsnas. För nägra är sedan, då flera olycksfall gjort polisen uppmärksam på det ofog, som de, hvilka på våra gator färdas med toma arbetsåkdon bedrifva, hölls en viss ordning och tillsyn öfver dessa: men nu äro olycks händelserna förgätna, och det gamla beserkraseriet hos körsvennerna grasserar ohejdadt. Man ser dem stundom framfara i så vild traf, att hästarne störta och, på den för en helt annan körning beräknade, bala buggna stenlöggningen, af sjelfva farten på knäna framföras flera alnar. Det är helt och hållet polisens fel, att något sådant, som aldrig i någon annan hufvudstad tilllåtes, får passera; och om denna myndighet icke har nog kraft att en gång för alla, genom strängare ansvarsbestämmelser och deras noggtanna tillämpning, afskaffa detta skandalösa beteende, bör man åtminstone kunna förvänta, att den under expositionstiden, då faran för sammanstötningar och olycksfall är större och skandalen af ett sådant sjelfsvåld mera uppenbar, håller en sträng tillsyn öfver det sätt, hvarpå åkareoch bryggardrängar på våra gator husera. För de många resande, som nu tillströmma och nödgas begagna våra fortskaffningsmedel torde äfven närmare bestämmelser i åkaretaxan vara erforderliga. Ehuru denna är en af de dyraste, som någonstädes finnas, och väl kunde tåla vid någon nedsättning, är densamma, såsom väl bekant, för våra åkare alldeles för låg; och de begagna sig af alla dess många otydligheter för att åtkomma högre betalning. Om någon vill köra pr timma utom stadens tullar, är betalningen högre än för körsel inom dem — af hvad skäl är svårt att inse, om ej för att gynna åkarne, af hvilka taxan på det hela synes vara dikterad. Men må nu så vara, att en färd till någon punkt utom Stockholm och på mjuka landsvägen bör anses mera betungande för åkarelaget än körning på stengatorna. Icke borde väl. denna högre lega tillämpas för de allra närmaste omgifningarne, till hvilka under sommaren den del af befolkningen nödgas begifva sig, som ej har råd att hålla sommarnöjen ; och om nu en sådan förhöjning är oundgänglig, hvarföre utsättes då icke i taxan, huru sädana parker eller trakter böra betraktas, som ligga till ena delen inom och till den andra utom staden. Då man viker af från Roslagstullegatan till Bellevue och från Norrtullsgatan till Carlberg är man inom stadens tullar; men då man fortsätter vägen kommer man, vid inresan till staden, ett eller par stenkast utom tullen; och på denna grund fordrar äkaren den högre betalning, som gäller för landtresa. Borde iecse åtminstone den första fjerdedels milen eller alla de närmaste parkerna omkring staden vara inbegripna under den vanliga stadslegan? En af de vanligaste frågor, som göras den som begär åkdon till Djurgården, är: skall det vara stora eller lilla ronden? och sedan denna fråga blifvit besvarad, måste underhandlingar öppnas om priset, ty öfverståthållareembetet, som förmodligen aldrig hört talas om dessa fall, har icke i sin taxa upptagit desamma. En annan fråga, som detta embete likaledes synes ha ansett för allmänheten nyttigt att debattera med åkaredrängarne, är den, hvad som bör betalas för en medföljande tredje eller fjerde person. Då nu vanligen större åkdon, förspända med två hästar, begagnas, synes temligen oegentligt, att taxan icke vet att tala om mer än två personer. Om bonden på landet är skyldig att för sina två hästar medtaga trenne personer jemte deras effekter, så torde vä. en stadsåkares hästar kunna vidtåla trenne personer utan effekter, eller ock betalningen för den tredje eller fjerde personen endast böra i proportion emot det hela förhöjas samt, i alla händelser, bestämdt ut sättas. Då en resande, som begärt åkdon till viss plats, nödgas på gatan stiga ur, om äfven blott för att på två minuter hemta brast Molly ofrivilligt. tv hon tänkte vå den!