Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 3

hon verkligen hade orsak att vara så nedslagen som nyss vid frukostbordet. På en gång tog hon Molly om lifvet och började valsa omkring rummet med henne, till stor och ögonskenlig fara för de många små bord belastade med konstföremål?, (som mrs Gibson kallade dem), som stodo öfverallt i rummet. Hon undvek dem emellertid med största skicklighet, men stannade slutligen förundrad öfver mrs Gibsons förundran, ty detta fruntimmer stod i dörren, en bild af den djupaste förvåning. Jo, det är vackert, detta! Jag hoppas att ni ej förlorat förståndet båda två! Hvad vill det säga, om jag får lof att fråga?? Det är bara för det jag är så glad öfver ett få komma till London, mamma?, svarade Cyntia med låtsad ödmjukhet. Jag vet icke rätt om det är så alldeles passande för en ung förlofvad dam, att bli alldeles utom sig vid tanken på hufvudstadens nöjen. I min ungdom var en fästmös högsta nöje i fästmannens frånvaro att tänka på honom.? Det måtte varit högst smörtsamt att sålunda oupphörligt påminna sig det bedröfliga faktum att fästmannen var borta. För att säga sanningen, så hade jag nyss helt och hället glömt bort Roger. Jag hoppas att det ej var något så grufligt illa deri. — Os borne tyckes för öfrigt längta efter Roger både för min räkning och sin egen. Så sjuk han såg ut i går!? Ja, sade Molly, jag visste ej om någon mer än jag hade bemärkt det, men jag blef helt förskräckt deröfver.? Ah?, sade mrs Gibson, jag är rädd att han ej kommer att lefva länge — jag är mycket rädd -— upprepade hon och skakade profetiskt på hufvudet. Q, huru skall det gå om han dör! ut