Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 3

brast Molly ofrivilligt, ty hon tänkte på den hemlighetsfulla qvinnan, hans hustru, som ingen visste något om — och Roger så långt borta — seden! Ja, det vore visst mycket ledsamt och vi skulle alla känna det djupt, det tviflar jag ej på. Jag haralltid tyckt om Osborne, och innan Roger blef, så att säga, mitt eget kött och blod, höll jag vida mer af Osborne, men vi få ej glömma de lefvande för de döda, söta Molly? (Mollys ögon fylldes af tårar vid alla dessa sorgliga föreställningar); ?vår gode, käre Roger, skulle visst göra allt hvad han kunde för att på allt sätt ersätta Osborne, och hans giftermål behöfde ej så länge uppskjutas.? . Tala ej derom i samma andedrag som om Osbornes död, mamma?, sade ÖCyntia hastigt. Men, mitt söta barn, det är ju ganska naturligt... För stackars Rogers skull :bör man ju önska att en förlofning icke blir så långvarig, och jag svarade för öfrigt blott på Mollys fråga. Man kan ej rå för hvad man tänker. Menniskan måste dö — såväl gammal som ung — det vet du ju.? Om jag någonsin misstänkte att Roger kunde falla på dylika tankar, skulle jag aldrig tala honom till mera, antingen han rådde för dem eller ej, sade Cyntia. Kan du tro något sådant?? sade Molly, också mycket uppbragt. Du vet att han ej kunde det, och du skulle ej tro honom derom, icke för en sekund en gång, Cyntia.? Jag kan ej se det ringaste ondt deri?, klagade mrs Gibson. ?Vi bemärka alla att en ung man ser sjuklig ut -— jag försäkrar det gör mig riktigt ondt att se honom — och sjukdomar sluta ofta med döden. Deri måste jag väl ha rätt, och är det då något ondt i att säga det? Så frågar Molly huur