Aftonbladet – 12 juni 1866, sida 2

Stenbrohults socken af Kronobergs län nes ett komministerboställe med namnet ishult; der föddes Carl Linneeus den 12 j 1707 (efter gamla stilen). Han var den -stfödde sonen af komministern Nils Linsus och hans hustru Christina Brodersonia. nne komminister hade sinne för naturen, han inrymde på sitt trånga område af rd en liten omhägnad till ett slags botask trädgård. Han utgaf af trycket en afndling ?om biskötsel?, och kallades ofta. ikungen? eller bipresten?. Han beforades sedermera till kyrkoherde inom förmlingen och flyttade till Stenbrohults ykoherdeboställe vid sjön Möckelns strand. irifrån skickade han sonen Carl 1717 till exiö skola, der han naturligtvis skulle Idas till prest — det högsta målet den fin för studier. Föräldrarne och isynnerst modren fanno det mycket turgt att af inner och väns vänner få höra omtalas, ru ringa framsteg den förstfödde gjorde: i studier. Det berättades nemligeu, att Jå andre -piltar träget lutade hufvudet öfsr Cornelium och Xenophon rände den ge Linneus i skog och mark och kröp i prgsskrefvorna efter gräs och örter?. Faen reste slutligen in till Wexiö, för at närmare reda på saken och man rådde: nom då, att skicka sin son i snickareler skräddarelära, att han något godt utitta måtte?. Den stackars Carl stod der Ideles ensam, okänd af sina lärare; han ade inga vänner, utom de stumma blomorna, till hvilka han kände sig så dragen. jan var nära att bli öfvergifven af förälrar och alla derföre att han ej kunde och j ville bli prest. Det fanns dock en, som etraktade honom med något mera blidhet sinnet, det var medicine doktorn lektor Rotbkann, som af vänskap för fadren åtog sig tt enskildt handleda honom ett år. 1727 ndfick, efter den tidens sed, den unge L. fske.sbetyg på latin från Wexiö gymnajum till akademien i Lund. Öfversatt på venska lyder det sä: ?ungdomen vid kolorna kan liknas vid små träd uti en rädskola, der det understundom händer, astän sällan, att unga träd, ehuru man anänder på dem den största flit, icke arta ig, utan på allt sätt Jikna vilda stammar; nen då de ändtligen blifva omsatta och mplanterade, förändra sin vilda art och lifva sköna träd, som 2ifva behaglig frukt; hvilken afsigt och ingen annan, denne ynging nu afsändes till akademien,. då han anske der kunde komma i det klimat, som synvade hans tilltagande i vexten?. Detta skymfliga betyg doldes dock af L:s örre informator magister Hök, som hos ector magnificus på sitt ansvar utverkade sig hans inskrifning såsom student. En tradition förmäler, att, då L. inreste senom norra tullen, hördes Domkyrkans klockor ljuda till begrafning. När han vidare letat sig fram till stället, der en släging bodde, till hvilken hans far skr iftlisen anbefallt sin son, fann han just der det sorgehus, som nu föranledde ringmngen. Det var en nedslående begynnelse till L:s ärofulla bana! — Han kom sedermera att flytta till archiatern prof. K. Stobeus. Denne var en ?sjuklig man, enögd, krumpen på ena foten, plägad beständigt af migrame, hypokondrie och ryggvärk, men hade ett makalöst geni?, efter L:s egen beskrif Archiater 5. hade ett stort bibliotek och naturaliesamlingar från alla naturens riken. Men huru komma åt alla dessa skatter? Hos 5. var en tysk student inackorderad för erhållande af särskild undervisning; med horom ingick L. en nära bekantskap och lånte genom honom af det rika bibliotekets ymniga skatter. Nattens hvila fanns nu knappast till för houom — det var endast arbete dag och natt! Nattlampan skimrade genom reflex mot Stobeei fönster den ena natten efter den andra. Gubben misstänkte den unga hyresgästen för att somna från ljuset, och smög sig tyst im På studentrummet. Men — der var äkta vigilans, af annat skrot än nutidens studenters! Gubben fann den unge fremlingen omgifven af sina böcker och berbarier! Han omfamnade honom och erfor med glä je, huru den blygsamme och försyste ynglingen begagnat vänskapen såsom mellav hand, för att få komma i beröring med dese litterära skatter. Stobsei bus och bord sto.lo hädanefter öppoa för L. och denne kunde nu frossa bland professorns vetenskaplige samlingar. 1728 begaf han sig, på dr Rothmanns tillstyrkan, till Upsala. Här blef han, under studier i botaniska trädgården, bemärkt af teol. dr O. Celsius, som upplät ät honom en bostad i sitt hus. Genom OCelsms bekantgjord med flera professorer, rekommenderades hau snart att lemna privata lektioner i botanik. Han omtalar i sin sjelfbiografi, huru glad ban blef när han hade förtjent så mycket, att han kunde betala ett pr nya skor och slapp att längre dölja sin brist på sulor, medelst inlagda papperslappar. Genom prof Rudbäcks ålderdomsskröplighet blef L. berättigad att föreläsa i botaniska trädgården. Han hade dock mycken afund och många vedervärdigheter att bekämpa. Han förvärfvade sig i Stockholwa några bekantskaper, som utöfvade ett mäktigt inflytande på hans framtid och genom hvilkas bemedling han 1735 fick resa tilk Holland, der han blef promoverad medicine doktor och föreståndare för en botanisk trädgård och sedermera till England, der han högt uppbars och hedrades af Oxfords universitet. Personliga förhållanden kllade honom tillI baka till fäderneslandet. Han bosatte sig först i Stockholm och tänkte praktisera såsom läkare; men allmänheten hade intet I förtroende för den okände doktorn. Till Ide lärdes samfund hade emellertid hans lutomlauds vunna rykte redan framträngt. IHan blef ledamot först af vitterhetsoch Jsedermera af vetenskapsakademien. Efter många motgångar utnämndes han 1742 till -Jordinarie protessor i botanik vid Upsala luniversitet. Här samlade han, som bekant, lomkring sig lärjungar från alla verldens länder. Till och med undersåter af påfven Ji Rom och sultanen i Konstantinopel befunno sig bland den talrika skara, som I trängdes kring Linnås lärostol, och bland i Upsala ventilerade disputationer finnes en, utgifven på latin rörande ett botaniskt Jämne af en rysk knes, under Linnes presildinm. Han befalldes till hofvet 1753, för latt ordna konungens enskilda mnaturaliesamling och dubbades till Nordstjerne-lriddare den 27 April samma år. Det var på den tiden, såsom Linnå sjelf skrifver, en makalös nåd, ?som aldrig tillförene skett någon Doctor, Archiater eller Professor. Ja ingen Kammarherre hade ännu, fastän af adelig stämma, blifvit med denna stjerna benådad?. Han utgaf 1755 andra upplagan laf sin ?Flora Suecie och erhöll af vetenskapsakademien första guldmedaljen, och Jsamma år kom ryske ministern i Stockholm I till Upsala, för att lemua Linn6 kallelse att vara ledamot af vetenskapsakademien i PeTtersburg. ) Det är öfverflödigt att här tala om de utmärkelser, som från alla verldens kenter strömmade öfver Linne och huru håns ära lIgenom han3 verk och genom de lärjungar han unteönda oaläneta Afver hela verlden