Aftonbladet – 9 juni 1866, sida 3

: tillbaka finnes, infördl, 4 vår kyrkas liturgi, ä ! poesi ? 5 jesta och bästa af de hos oss SeC ere tid utgifna andeliga skrifter?. (Kursit veringen gjord af oss.) Vi hafva förut nämnt, att komiterade för 1 sin verksamhet äro i viss mån bundne aj e instruktionens föreskrifter. En bland dem lyder, anförda skriften pag. 13, sålunda: r?Uti verkställandet af ofvan beskrefne Huf:I vudändamål, nemligen, at til ord och meI niog rätteligen uttrycka Grund-Texten, böra .committerade hafva en noga och granlaga agtning på Svenska Språkets renhet, så at dess I naturliga lynne, manlighet och värdighet i I Stilen, både till orda-val, Numer och meJningarnes okonstlade samt naturliga ConI struetion, öfver alt nyttjas.? — Här stå nu I två föreskrifter emot hvarandra, den ena med budet att hafva en noga och granlaga agtving på Svenska Språkets renhet, den andra med erinran att varsamt vidröra ?orI dens ändelser och Grammaticaliska böjelser såsom antagna uti Svenska Liturgiska Böcker och andra andeliga Skrifter samt uti Allmänhetens minne?. Båda kunna icke följas på en gång; endera måste tillbakasättas. Frågan är blott hvilken? Antingen den, som i hela sin styrka gäller och alltid måste gälla, eller den, som saknar nära nog all betydelse, sedan dess grund och anledning numera bortfallit? Bibelkommissionen har, besynnerligt nog, fästat större afseende vid den sednare. I sist anförda föreskrift förekommer ett uttryck, som måste hafva bestämt kommissionen till detta besynnerliga val — åtminstone är det oss omöjligt att spåra någon annan bevekelsegrund. Det heter nemligen att ändelser etc. må varsamt vidröras såsom fästade uti Allmänhetens minne?. Det är bekant hurusom en stor del af de s. k. läsarne mycket illa upptogo den nya psalmboken, men isynnerhet handboken och katekesen i början af vårt århundrade, samt att häraf alstrades ett missnöje, som slutade med separatism. Härrörde denna missbelåtenhet från det moderna språket i dessa församlingsböcker? Något sådant hafva vi ej hört pästås. Var det icke snarare sjelfva innehållet, som gaf dem anledning till bekymmer, — detta innehåll, i hvilket de trodde sig sakna den gamla, kärnfriska trosstyrkan, men finna flera spår af den nyare tidens neologiska riktning. Om för femtio år sedanTet gammalmodiga språket i bibeln ej var mer fästadt i allmänhetens minne? än att de nya liturgiska böckernas moderna språk ej väckte oro eller förarvelse; då vidare denna allmänhet sedan dess lifvit alltmer förtrogen med den profana litteraturen, och då slutligen ?de fleste och bäste af de hos oss i fednare tid utgifna andeliga skrifter? följa det nuvarande språkbruket? — hvad finnes då för skäl stt antaga att allmänheten nu skulle hafva de gammalmodiga ordformerna bättre i minne än för femtio år sedan. Om en bibelöfversättning bör ske med afseende på kyrkospråket?, men vederbörande sjelfve intyga, att både de Lithlurgiska böckerna och andra andeliga skrifter med sitt moderna språk utan olägenhet redan i50 år varit begagnade, finnes då någon sannolikhet, att det nuvarande språkbruket i bibeln skulle väcka anstöt. Om man ock, emot all rimlighet, skulle vilja hysa sådana åsigter, så måste de väl vika för verkligheten. Evangeliska fosterlandsstiftelsen har föranstaltat en öfversättning af Nya Testamentet med ett fullkomligt tidsenligt språk. Ehuru omkring 6000 exemplar deraf lära vara sålda, har man icke hört, att detta språkbruk väckt någon förargelse. Det är oss således icke möjligt att se några olägenheter af ett tidsenligt bibelspråk, men väl af ett gammalmodigt. Det behöfves icke mycken bekantskap med det egentliga folket för att veta, huru litet det är som utgör stora hiuder för dess uppfattning af hvad som läses. BSannt är, att ett religiöst sinne ej låter afskräcka sig af en och annan språklig stötesten, utan af hvad det förstår hemtar kunskap om själens frälsning samt hugsvalelse och tröst i strider och lidanden. Men då är ju sådant i trots och ej i följd af språket. De som ej låta afskräcka sig af gammalmodiga språkformer, skulle de taga anstöt af ett språkbruk, som är dem välbekant ur vår kyrkas lithurgi äfvensom ur de fleste och bäste af de hos oss i sednare tid utgifna andeliga skrifter. Men äro alla så oförskräckta bibelläsare? Tyvär, nej! Det måste vara hufvudsakliga syftet med bibelöiversättningen, att göra den tillgänglig, så vidt möjligt är, för alla. En folkbok i ordets skönaste bemärkelse, sådan som bibeln, får ej öfversättas hufvudsakligen för de bildade eller med ljusa hufvuden begåfvade, utan framförallt för de olärda och enfaldiga, så att de åtminstone kunna förstå språket utan förklaring. Det är dock icke alltid händelsen med ifrågavarande proföfversättning. Ingen kan stöta sig på en enkel, fiaturlig och lättbegriplig form; isynnerhet när den uppbäres af ett sådant innehåll som bibelns, men deremot kunna ovanliga språkformer fördröja, om icke rent af hindra framkomsten till salighetens mål — och hvem vill taga på sitt ansvar anledningen dertill, att en enda vandrare på vägen till detta mål stapplar eller faller. Icke kommissionen, det veta vi ganska väl. Ännu ett ord! En bibelöfversättning är icke ett arbete för stunden, ja icke ens hufvudsakligen för den närvarande tiden; den är hufvudsakligen afsedd att utgöra ena ledstjerna för många kommande slägten, och är stundom så svår att förändra, att det fordras sekler från fattandet af ett beslut derom till dess sättande i verket, hvarPÅ kommissionen sjelf är det bästa beviset. ore det icke då skäl att, jemte det man bemödar sig att erhålla den största möjliga. texttrohet och den efter textens sannskyldiga mening bästa öfversättning, äfven söka att ernå den efter nutidens svenska språk bäst lämpade bibel, på det att icke, om några årtionden, samma klagan öfver obegriplighet må höjas, som öfver vår nuvarande kyrkobibel började låta höra sig redan då den, i sin nuvarande form, var föga mer än 50 år gammal och som i gin mån föranledde kommissionens tillsättande. Måtte slutligen kommissionens arbete, hvilka åsigter och grundsatser den nu må följa, blifva välsignelserikt för så många som möjligt bland innebyggarne i vårt kära fädernesland! K. Fischer, Kort inledning till filosofiens historia. Öfversatt af A. R. Fröst. Upsala 1866. Arbetet, en öfversättning af inledningen till K. Fischers Geschichte der neuern Philosophie, andra upplagan (1851—55), lemnar len öfversigt af filosofiens utveckling intill Cartesius. Dess författare, en hegelian ur Erdmanns skola, för närvarande professor i Jena, besitter betydlig talang, hans stil är I klar och elegant med någon dragning åt det retoriska. Att hans verk i Tyskland,