Aftonbladet – 9 juni 1866, sida 3

då vi ännu svage voro, hafver Christus, när ti tiden var inne, dött för oss ogudaktiga. Vilw förmå icke inse anzat, än att godtycket dik-s terat en dylik öfversättning, och att, ay det endast skonvenerat? vederbörar.je, ver. sen lika gerna kunnat lyda: Ty då vi ännu s vora svage , hafver Kristus, när tiden innei var, dött för oss ogudaktiga. h Detta sista prof på obrukligt skrifsätt ger oss en osökt anledning att äfven yttra några v ord om den grundsats med afseende på språ n ket kommissionen möjligen kunnat följa.e Vill man i detta hänseende söka en förnufa tig princip, gifvas endast två möjligheter: n antingen att öfversätta till ett fordom be-8 gagnadt språk eller till det samtidiga. Förlni en tredje metod, att sammanblanda dessal st båda, ken ingen förnuftig regel uppställas;tv principen, om man skulle vilja tala om en m sådan, blir godtyckets, det vill säga ingen a; princip. Ty då man uppställer såsom regel a att i allmänhet följa det nuvsrande språkets d lymne och art, men att af det gamla bibe-så hålla så mycket som är nödigt, så frågas:)k hvaraf vet man, att den och den ändelsen ÅA och ordställningen är nödvändigare att bi-fö behålla än andra? Sådantkan icke bestäm sä mas genom annat än öfversättarnes smak. de Andra hafva ett annat tycke och skulle vilja m utesluta åtskilligt som är bibehållet oeh bi-al behålla ätskilligt som är uteslutet — medj ni fullkomligt lika stora skäl. h: För oinvigda ögon ser det också verkli-vi gen ut, som om godtycket stundom varit det enda bestämmande vid valet mellan det ut nya och gamla, t. ex. mellan orden två och sis tu. Vid andra tillfällen är det deremot lätt st att spåra vissa reglor för språkbruket; såar t. ex. bur andra personen pluralis impera-at tivns alltid ändelsen r då presens har n.so Det. heter: När I sen allt detta, så veter, at Han är nära för dörren?, Math. 24: 33.8. — Reglor felas således icke alltid, men delps hafva det felet att icke vara framkallade ur ka språkets eget lynne och inneboende lagar, at uten på förhand konstruerade och sedan på-m trugade språket, hvilket i det närvarande te utvecklingeskedet eljest icke vet af dylikasa besynnerligheter. hö Det är ganska naturligt, att man ickelin helt och hållet ostraffadt bryter emot språ-ky kets organiska utveckling genom dylika ltr konstgjorda reglor. Olika former i språket st) hafva olika touvigt. Man kan redan på förtic hand sluta, att språkinstinkten hos folket, år då det fanns att välja på, för imperativus,be uppmaningens, öfvertalningens, bevekelsens mi tempus, skulle välja den form, hvarpå Jågmq mesta vigten, ej den hvars tonvigt var ha-lge stigt öfvergående. Så har ock skett. Om bli man jemför de båda formerna ?beder? och lit Pbedjen?, så skall man finna, att den förra oc her en kort accent, en så kallad akut, men ut; att den senares är lång, en s. k. grav accent. va Om man vill med en imperativ-form gifva fö: en uppmaning, så är det ju naturligare attlsk använda den formen, som har den grava bä accenten, ty då blir uppmaningen, hvad det e spräkliga angår, både mera krattig och isynpå nerhet mera bevekande och allvarlig. Ge-lini nom att följa sina egna eller andras sjelf-loc gjorda reglor har bibelkommissionen uraktde lätit att göra sig till godo de ingalunda förri aktliga hjelpmedel språket i detta afseendelat eger. De med så mycken kärlek och nit-vä älskan af Fralsaren uttalade orden i Matb. lig 7 kap. 7 versen hafva genom komiteradesm: språkbruk förlorat en del af sin öfvertalan ge de, nödgande karakter. Denna vers lyder: en Beder, och eder skall varda gifvet; söker, et! och I skolen finna; klapper, och eder skalllkr varda upplåtet?. Om man i stället för ?be-l ha der?, Psöker? och klapper? begagnar de atnå språkets utveckling föreskrifna orden ?bedjen?, ?söken? och klappen?, erhåller hela gr denna uppmaning en långt betydelsefullare, m allvarligare och mera bevekande karakter.ve Detta såsom ett exerapel på en af olägenhelig terna och förlusterna af de på fri hand upp-so gjorda reglorna. af Huru mycken tid måtte icke hafva blifvit gi envänd på att tänka ut och huru många öfverläggningar för att bestämma dessa reglor? Huru stor möda måtte icke dessutom hafva blifvit nedlagd för att tillse, att de riktigt iakttogos på alla ställen? I sanning, både tid och möda kunna på bättre sätt användas. Härmed vilja vi likväl icke påstå, attlå kommissionen af nyck eller begär att visaläf fyndighet eller andra dylika motiver intagit en med hänseende till språket så kinkig ställning, bvilken vi tvärtom finna nödvändig på depna ståndpunkt. Tvifvelsutans hafva dess medlemmar icke underkastat sig arbete och möda för det gamlas bibehållande, ntan att vara djupt öfvertygade om nödvänligheten deraf. Dessutom — hvilka deras isigter ock måtte vara — måste de rätta sig efter den för deras arbete utgifna instruktionen, hvars föreskrifter oförändrade jvarstå sedan kommissionen på 1700 talet tillsattes. ; Om dessa föreskrifter och kommissionens sätt att tolka dem torde vi säkrast erhålla upplysning af en uppsats i Upsala universilets Treskrift 1861 med titel: Om revision af svenska bibelöfversättningen?, författad af den om kommissionens arbete högt förtjente, framlidne domprosten Knös. Författaren tillkännagifver visserligen uttryckligen, att han talar endast å egna vägnar; likväl torde man kunna antaga, att hans åsigter hufvudsakligen delas at kommissionen i dess helhet. Under denna förutsättning vilja vilicl anföra några ställen. Så heter det sid. 14:1hu En bibelöfversättning bör nemligen ske icke de egentligen med afseende på det i vanligt talle och skrift förekommande språket, utzn med l oc afseende på kyrkospråket, såsom detta utur de bibelspråket, det är utur den äldre bibel-lsh öfversättningen, uppväxt och utbildat sig?.!på Sid. 17 heter det: ?Lika litet som man skulle I V, kunna påtruga en nation ett nytt språk eller pe förmå folket i ett särskildt landskap att på te en gång ändra sin provinsdialekt, lika litet, di; ja väl ännu mindre, låter det sig göra attlat på en gång ombilda det tungomål, hvarilp: tron och troslifvet i kyrkan finna för sigln; ett adeqvat uttryck. Att akta på detta tungomål och söka sorgfälligt följa det, harra man vid den sednaste proföfversättningens de bearbetande ansett för en dyr pligt och enm vigtig regelPå detta kyrkospråk få vi en fö närmare beskrifning sid. 14: Bibelspråket och dess dotter kyrkospråket äro trons tungo-!h, mål, derföre ock ofta för den icke troende fö ett hårdt tal, något främmande och o.te-go gripligt; sådana uttryck som t. ex. ätal få Menniskones sons kött och dricka Hans blod? — ?att varda född af vatten och anda? — bestänkte i hjertat från ett ondt K samvete?, m. m, kunna derföre icke af blotta förståndet eller den estetiska skönhetskänslan pröfvas, utan de måste andeligen dömas.? Af dessa citater framgår kommissionens pe, åsigt, att bibelöfversättningen bör ske wed!(C afseende på kyrkospråket, ej det i vanliga! E skrifter brukliga, samt att ordet kyrko-J språk eger en tvåfaldig betydelse: dels!k en materiel, såsom innefattande de reli-lde giösa begreppens och uttryckens materia, I de innehåll, och dels en formel, såsom inne-lk fattande endast den språkliga formen. Detlvi är ingalunda vår mening att förneka behöf-la ligheten af ett kyrkospräk i båda dessa dess gt