Aftonbladet – 6 juni 1866, sida 3

som till Schweiz för att finna folkbeväpninger id redan realiserad på ett sätt, gom måhänd Jendast behöfde hvad befälet beträffar, någ Imera fasthet i sin organisation för att blifv ganska tillfredsställande. Jag kan för min de icke finna annat än besynnnerligt att utskotte bland försvarssystemerna i en mängd andra lär der, icke alls tyckas hafva ihågkommit, åtmir stone måste man tro det, då ej ett ord deror förekommer i betänkandet, att vi redan hafv folkbeväpningens grundsats ej blott erkänd, uta sedan ett halft århundrade utöfvad inom vårt eg. land, i natiomalbeväpningen på Gotland, som vissa fall har mycket stort tycke med national försvaret i Schweiz. På Gotland exerceras årligen, med få undar tag, hela den manliga befolkningen mellan i och 30 års ålder i 3 afdelningar dels såsom jä gare, dels såsom lätt infanteri och dels såson artilleri. Mellan 30 och 45 år qvarstår man såsom infanteri, i rullorna och kan till tjenst göring uppbådas. Mellan 45 och 50 år tjen: de såsom s. k. pikenerare. Mellan 50 och 6 år hafva de åtagit sig att med yxor, spadar oct dylikt biträda vid försvaret. Genom ett sådant ordnande af försvaret kar Gotland, då man sammanräknar alla årsklas serna från 18 till 50 år, uppställa en här af 910 man, hvaraf följer, att, ett försvar för hel: Sverge, stäldt så som på Gotland, skulle uppgi till ett antal af något öfver en half million. a har under vistelser på Gotland af personer blanc allmogen hört, att gotländningarne i allmänhe äro ganska nöjda med denna sin beväringsin rättning. Gotländningarne äro ock allmänt känd: för att vara ganska goda skarpskyttar och syn pverligen skickliga i hvarjehanda kroppsöfningar. Detta synes redan vara en god sak i militärisk hänseende. Hvarföre är då känslan hos gotländningarne så varm för det system de hafva? Det är samma fråga som jag tror att man skulle kunna öra: hvarföre finnes en allmän hänförelse i lan. et för skarpskytteväsendet? Hvarföre har å andra sidan nu nyligen öfverallt visat sig e motvilja för det kongl. förslaget om lottningseller konskriptionssystemet? Hvarföre denna tillfredsställelse å ena och obenägenhet å andra sidan? På Gotuland, hvars nationalbeväring icke kan kallas någon drömbild, emedan det är en verklighet, är dock den värnpligtige tillsammans underkastad lika lång öfningstid, som här nu skulle komma i fråga för dem som enligt det kongl. förslaget inlottas. Men skilnaden tyckes ligga deri, att denna öfningstid på Gotland, liksom i Schweiz, icke kännes så tung, emedan den är fördelad på flera år med blott några få dagar hvarje gång och verkställes på den tid af sommaren, som är ledigast från landtbruksgöromål. På Gotland exercerä nemligen alla mellan 18—30 års ålder årligen vid midsommartiden i 6 dagar. Då-en söndag utom midsommardagen vanligen ingår i denna öfningstid, och således endast fyra arbetsdagar i den minst bråda årstiden borttages, så anse gotländningarne denna korta öfningstid icke såsom ett tvång utan snarare såsom en högtid; och då de derjemte emellan mötena hafva gevären i eget förvar så få de derigenom en ökad kärlek tiil vapnet, som de anse såsom sin egendom. — I Schweiz exerceras af första klassens landtvärn eller de, som uppnått 20 års ålder första året något längre, rekryterna vid infanteriet i 4 å 5 veckor och rekryterna vid kavalleriet i 5 å 6 veckor, men de följande åren blott några få dagar såsom på Gotland. Militärhierarkiens strängaste försvarare torde ock numera knappt bestrida, att manskapet i den schweiziska armen är så väl öfvadt, att det i detta afseende kan ställas bredvid den franska armån, hvilken anses för den bästa i verlden i militäriskt hänseende och detta kommer till en del äfven deraf, att andan för nationalförsvaret såsom en frivillig gärd åt fosterlandet Jefver så varmt hos hela befolkninsen, att ungdomen börjar att ordna sig militäiskt och exercera redan i skolorna. Det är samma anda som nu hos oss framträdt i skarpskytterörelsen. Denna rörelse erkännes ju ifrån sila håll såsom ett glädjande tidens tecken, men är dock icke böra betraktas annat än såsom ett sfvergångsstadium. Jag anser den hufvudsaklijen tjena såsom ett mäktigt lystringsord till tatsmakterna, att tiden är inne att omfatta folkveväpningsidn såsom hufvudgrund för försvaet, såsom utgående ifrån och lefvande hos folet sjelf, der soldatens och medborgarens inresse är identiskt i stället för att utgöra ett lags stat i staten, der folket ofta ligger i tvist ned soldaten och känner den sednares underåll såsom en börda. Gotlands nationalbeväing torde väl hittills icke fått den utveckling ller uppnått den ståndpunkt, som folkbeväpingen i Schweiz, i afseende på organisationens alländning, men då båda äro baserade på samna fund. bör det icke vara förskräckligt svårt tt föra Gotlands nationalbeväring till samma unkt. Hvad beträffar den stora skilnaden i ostnad emellan ett militärsystem sådant som i chweiz, och till exempel Belgiens, emellan vilka en jemförelse förut blifvit af mig citead, så ligger den, såsom lätt inses, till en del, ren icke helt och hållet. deruti, att trupperna nder fredstid icke äro i så långvarig aktiv tjenstöring eller behöfva mellan mötena underhållas egenskap af soldater. Detta kan förklara en el, men icke alltsammans; men det öfriga syes ligga deruti, att de värnpligtiga sjelfva beå sig ett och annat af utrustningen antingen tan, eller emot en ringa vedergällning, såsom 11 exempel vid kavalleriet i Schweiz, hvari de srmögnare låta inskrifva sig och sjelfva bestå ästar, samt anse detta såsom ett nöje. Äfven eruti, att för artilleriet hyras hästar till möna, eller inköpas och säljas genast åter, och i vidare. Jag viil icke och tilltror mig ej förågan att ingå i några detaljer, men sjelfva ffrorna lära emellertid icke kunna betviflas, ch således eger i älla fall det förhållande rum, t ett godtköpsförsvar af ganska aktningsbjuande art finnes att kunna antaga tillefterföljd, ärtemot den åberopade författarens påstående, n nemligen det kostnaden ställes i jemförelse ed de stående armåernas. Jag ber att få fästa det högtärade ståndets opmärksamhet på, att, jag med dessa anmärkngar ingalunda velat tillmäta mig, att uttala t positift omdöme om det schweitziska syste-: ets ofelbarhet, sådant det der praktiseras. Der-s I höra militäriska insigter, sådana som jag in1 lunda eger och som man äfven i allmänhet : om detta stånd icke bar rätt att vänta; men( ;t finnes två saker som icke kunna nekas: det lr a är att siffror tala och det andra är att hi-1 orien talar. Sådana vittnesbörd ligga inom det t Imänna sunda förståndets bedömande. Och !i n nu en siffra, som icke kan förnekas, visar, 1 t försvaret enligt det ena systemet kostar hälf, a mindre än enligt det andra, på samma gång j m det förra ändock kan uppställa en flerdub-1 I styrka emot det ,;sednare, så måste redan ; tta vara en omständighet som är värd att taga li ra på, åtminstone såsom en anledning till närf are och allvarlig undersökning, när det är ett t stum att det system, som nu finnes, redan C nnes mycket tungt och ändå är otillräckligt; h då historien äfven från den tid vi upplefvat , at huru det i Schweitz låtit sig göra att inom , gra veckor sammandraga en styrka, som väckte la Europas aktning och just härigenom af-c 4 V S t h n g n S äckte från hotande fiendtligheters fortsättande, ökas anledningen till den förmodan, att häri 1 ligga något att efterfölja; och när man ser er hör, att detta försvarssystem helt och hållet notsats till de öfriga staterna med stående häär älskadt af hela folket och betraktas icke om en derifrån afskild, utan med folket helt 1 hållet införlifvad inrättning. så stärkes man Nu mer i denna förmodan. Ett afde starkaste ilen härtill ligger dock deri, att röster uti alla der öfver hela Europa börjat höja sig och jv a på en reform ifolkbevä ningens anda. Men in den andra sidan, då han läggningen af den id