Aftonbladet – 1 juni 1866, sida 3

ansträngning att hålla sig i bre1d med de öfri; tilningarne i afseende på meddelandet af mängd andra sådana nyheter för dagen, som a mänhet.n gerna vill se. Det syntes likväl b synnerligt om ej en tidning, som har så sto i förmäner att vara försäkrad om en viss spri ning. med någon egen påpasslighet skulle kunr likaväl som de andra tidningarne, erhålla äfve andra annonser, och derigenom äfven en stör spridning. Detta rörde den ena afdelninge vad den andra angick, eller att skaffa regeri gen en politisk organ, som torde utgöra det hufvu sakliga syftemålet, så kunde tal. icke finna al nat, än att det i allt hvad som är nödigt finn tillräckligt uppfyldt redan genom den nuvarant Posttidningen. Den kan äfven med sitt nuv: rande format lemna fillräckligt utrymme båd för en och två ledande artiklar i veckan, o vederbörande vilja låta införa sådana, isynnerh om det minskas på följetongen. Men det tycks icke vara detta man afser med den i den kong epropositionen omnämnda önskliga vexelverka dj utan något annat derjemte. Detta kunde ma dels sluta af uttrycken att meningen vore atta gifva upplysningar och förklaringar, hvilket så som någonting fortgående och mera ständig! tydligt skulle blifva detsamma som att hafva e polemiserande organ, dels af hr Henschens nys fällda yttrande, att den närvarande regeringe icke kunde eller borde, såsom Carl Johans, ick bry sig om något försvar, och att motstånde mot den kongl propositionen utvisade ett miss troende mot den man som kontrasignerar den samma, men hvilket han icke förtjenat, mins från den sidan, hvarifrån motståndet nu kom Tal. ville med anledning häraf för sin del för klara, att han visst icke hyste något misstroend emot denna högt aktade och utmärkte man, sam trodde att äfven den öfriga regeringen hade at gitvit sitt förslag i bästa afsigt; men att de vore ett misstag, emedan antingen vore anslage obehöfligt om ingen förändring skulle i afseend på den ledande och förklarande, det vill säga den offentliga diskussionen deltagande delen gö ras i Posttidningens närvarande karakter, elle ock skulle regeringen genom la force des chose oundvikligt komma att neddragas i en ställning som vore ohållbar. Hr Henschens anförande on Carl Johans och dess regerings ställning til pressen åter syntes visa att hr Henschen hel och hållet hade glömt pressens historia från der tiden, och tal. ville derföre komma hans minnt till hjelp, helst denna historia vore lärorik såsom exempel. Att börja ända ifrån 1820 eller tidigare och ända inpå 1830-talet, då en större ut veckling af publiciteten begynte, fanns egentli gen blott en sjelfständig tidning, alla de öfriga voro salarierade från högre ort, och detta fortfoi och ökades alltjemt äfven under 1830-talet. Utom Posttidningen, som dock den tiden icke blandade sig i några strider, kunde nämnas Stockholmsposten, Allmänna Journalen, Stockholms tidning. Granskaren, Objudne Gästen, som sedan med samma redaktör efterträddes af Svenska Minerva, Argus den fjerde, Axplockaren med flera. Alla dessa hade nästan icke något annat syftemål, än att söka motverka den liberala press som då var i sin uppkomst. Det förtjente också anmärkas att de flesta af dessa tidningar redigerades af personer med både litterär talang och kunskaper, och likväl förmådde de intet emot den allmänna andan och det var långt ifrån att de gagnade regeringen — hvarföre? Jo, emedan sjeltva systemet var ohållbart. Eit ännu mera talande exempel hade man från början af 1830-talet. Då skulle en tidning särskildt stiftas för att blifva en organ för systemet med erkändt syfte att träda inom arenan för diskussionen. Den kallades Fäderneslandet. Dess redaktion anförtroddes åt en man som varit erkänd såsom kanske den första penna här i landet i stilistiskt afseende, och eniigt hvad denne man sedan i andra skrifter uppgivit fick han ofta från konung Carl Johan sjelf emottaga med konungens egen hand skrifna artiklar, hvilka öfversattes och infördes; men olyckligtvis hände det, att just dessa artiklar, utan att deras ursprung anades, befunnos af sådan art, att de genast gjordes till föremål för den öfriga pressens kritik och bidrogo till tidningens undergång. Tal. vädjade ock till dem som kunde hafva något minne fren den tiden om icke just det slags försvar, som både genom denna och de öfriga salarierade tidningarne afsågs för regeringen, var bland det som mest bidrog att göra densamma opopulär, emedan sjelfva systemet icke kunde försvaras. Detsamma var ock förhållandet med ett par andra tidningar som sednare upprättades med det programmet att göra oppositon mot oppositionen. Detta omdöme. hade icke heller sedan jäfvats. Emot slutet af Carl Johans regering började allas blickar att vända sig åt tronföljaren med förhoppningar om en förändring i en snar framtid till ett mera sannt konstitutionelt, parlamentariskt och liberalt system, och mången torde ännu erinra sig det uttryck som i detta hänseende om honom begagnades: IUe faeiet. Närkonung Oscar uppsteg på tronen, hvem minnes ej den tillförsigt hvarmed både den oberoende pressen och hela nationen kom honom till mötes? Denna tillförsigt fortfor nästan alldele ostörd i ett par är, och tillgifvenheten såväl bland representationen som hos en stor del af pressen, allt i förväntan på hvad man hoppades, var så varm, att denna känsla sedermera, måhända icke alldeles utan skäl, allmänt erhållit tillnamnet förtjusningsfeber. Såsom det starkaste beviset på. att det icke var den liberala sidan som svek i förtroende mellan konung och folk, kunde åberopas att då regeringen, såsom numera anses kändt, icke utan en viss födslovånda lemnade sin sanktion på lagen om den lika arfsrätten, en reform emellertid så klart påbjuden af rättvisan och så många ånger yrkad inom representationen, blef detta öremål för en sådan hyllning, att en särskild stor fest till firande deraf hölls i hufvudsta ten, dervid representationens förnämsta notabiliteter : af den liberala sidan i varma ord tolkade natio1 nens tacksamhet emot konungen för hans stor-: sinnade handling. i Efter ett par år började emellertid indicier visa sig här likasom på sin tid hos konung Ludvig ! Filip i Frankrike, att det nya systemet icke var alldeles så menadt, som nationen hade hoppats och väntat. Besynnerligt nog började man vid denna tid också att få se den ena artikeln efter den andra i Posttidningeu, i syfte att motarbeta :! reformerna och särskildt det parlamentariska systemet. Att detta väckte förundran är naturligt, men tron på eller förhoppningarne om konungens liberala tendens voro ännu så star.a, att det till och med inom den sjelfständiga pressen fanns organer, nog naiva att endast harmas öfver att Posttidningen, som borde vara regeringens blad, kunde understå sig att motarbeta regeringen sjelf i dess syften. — Andra funnos dock som sägo saken i en olika dager och icke kunde undgå att misstänka ett dubbelt spel, åt hvilket någon sedermera vid ett tillfälle lärer gifvit det namn, som det fått behålla, nemligen af basculesystemet och efter någon tid blef missnöjet dermed si allmänt och tydligt, att vederbörande måste låta iphibera detta skriftställeri i Posttidningen, hvilket skedde med tillägg af en särskild högtidlighet som på den tiden mycket roade allmänheten, nemligen att en dåvarande ledamot af statsrådet och som ännu lefver, skickades till en af de dagliga tidningarnes byråer för att tillkännagifva Ta han, den utskickade, nu på konungens befallning hade varit och satt munlås för Posttidningen, hvilket den omförmälde tidningsredaktionen också med stor fröjd förkunnade såsom bevis på att det oroande anarkiska tillständet inom regeingens läger numera hade upphört. Tal. hade besvärat med denna historik, egenti igen emedan han ville vädja till dem som erinh ade sig sakerna från den tiden, om det varit !o något som mera skadat konung CS et n set mn Lr 0 fdr tj OK