Aftonbladet – 1 juni 1866, sida 3

eller fattar ett hufvudsakligt beslut; må inge förtänka regeringen om den anser sig skyldi försvara sitt förslag så länge den anser det länd till landets nytta. Frågan är blott om regeringe skall, antingen såsom Carl XIV Johans regering af draga sig inom sin kappa, eller ock uppträda oc fälförsvara sina åtgöranden. Om med det parle ge mentariska styrelsesätt, som snart inträder, re per geringen genom den föreslagna åtgärden ka verka något, bör man på allt sätt understödj . densamma. Om den deremot afslås innebär de e ll ett indirekt yttrande af representationen att de omlej vill att regeringen försvarar sig. Dock ärja nat ) öfvertygad, att hvarje redlig undersåte ofta skuli med glädje se sådana försvar, hvarpå den poli tiska diskussionen jemväl skulle mycket vinna samt hyser det hopp, att man uti ifrågavarand organ skall få se en temligen opartisk belysnin; af olika frågor och erhålla kännedom derom at regeringens beslut iörunledas af visa och ädl motiver. Friherre Klinckowström yttrar vidare: att re feringen svårligen genom nu ifrågasatta åtgär an vinna sina ändamål, att ingifva menige mar förtroende till en sålunda salarierad tidnin, ej heller att få detta blad verkligen läst af nå got flertal bland kommunens röstberättigade med ill) lemmar?. Hvarje tidning är ju salarierad, åtmin stone af sina prenumeranter. Jag vet icke ati här i landet nu utgifves någon tidning utan afseen ÖI de på utgifvarens vinst. Väl vore om så kunde 18. I ske. Och till en viss del skulle denna önskar ed uppfyllas om ifrågavarande förslag bifölles. Om 6n ) de som författade tidningartiklarne, icke hade vinst afatt smeka dagens opinion, skulle de säkrare blott lyda sanning och samvete. Jag kan då icke e fatta, hvarföre man skulle till en dylik tidning ll mer än ti!len annan hysa misstroende, isynnerhet om man hade något förtroende till regeringen; och åtnjöte den alls icke förtroende, mäste den under det parlamentariska styrelsesättet resignera. dFriherre Klinckowström anser, att, då närings n, ) frihet blifvit mförd, det är inkonseqvent att vilja on ) bruka ett privilegii-system inom pressens gebit. Här är väl dock icke fråga om en näringsidkande. Tvärtom är här fråga om något, som orsakar mer utgift än inkomst. Men om än så fl vore, kunde det ej vara värre än d regeringen : I har telegrafoch postinrättningarne, jernvägar 1, )m. m. Regeringen har således redan, med representationens samtycke, många privilegier och det till samhällets nytta. Då hkväl nu ifrågavarande förslag icke äsyftar något lukrativt företag, t. utan tvärtom ett som kostar ganska betydliga 1 summor, bör friherrens anmärkning uti berörda ihänseende lemnas utan afseende. ol Friherre Klinckowström har vidare sagt, att, om i en aflägsen framtid Sverges öde skulle bero af en regering, mindre konstitutionel och älskad J än den nuvarande, den ifrå asatta åtgärden skulle 1I kunna på ett betänkligt och oroväckande sätt I missbrukas, till förfång för svenska folkets rea ) presentativa frihet?. Detta skulle dä naturligtvis mträffa under år 1867, ty här är endast fråga om ett extra anslag, gällande blolt för nämnda år. Man kan väl icke mot en regering, som med Iså mycken kraft genomdrifvit representationsför I slaget, hysa sådana misstankar, som dem friherre n I Klinckowström här framkastat; och jag hemställer hvad förtroende man kan i denna tråga sätta till den persons omdöme, som yttrar dylika tankar. Herr Hierta har uti sin reservation ansett, att regeringen skulle få stå i sticket för hvad som skrefs uti tidningen. Det konmer dock väl an på regeringen att välja sådana personer, som veta hvad hon hufvudsakligen vill och hvad de )skrifva. Det har ingen fara att icke regeringen I skall finna män med stora talanger; och jag känner flera sådana, hvilka förtjena dylika platser, helst de studerat politik, kanske grundligare än några bland regeringens egna ledamöter medhunnit. Härgenom skulle ock de politiska vetenskapernas grundligare studium befordras. Hr Hierta har ifrågasatt om en skandalpress finnes. Hvarifrån skulle annars detta namn hafva kommit. Man ger icke namn åt saker som ej finnas. Jag fruktar dock att vi litet hvar känna den, och jag tror att den till en del är orsaken till att den Kongl. propositionen framkomm it. Slutligen torde jag böra erinra att ett afslag å ifrågavarande proposition icke skulle kunna I tydas annorlunda än som ett misstroende mot J den, som kontrasignerat densamma, mot hvilI ken dock, enligt min öfvertygelse, något misstroende i detta stånd icke finnes. På dessa och de flera skäl, som finnas anförda i den kongl. propositionen samt statsutskottets utlåtande, hoppas jag att borgareståndet detsamma bifaller, och äfven derigenom visar att det, oaktadt alla bearbetningar, handlar sjelfständigt. Hr Hierta erinrade med vädjande till dem ibland ståndet, som tillika äro ledamöter af statsutskottet, att då denna fråga hade förekommit til! omröstning i utskottet, hvilket icke var förr län kl. 10 på aftonen, hade fem ledamöter der af trötthet vid det föregående långvariga arbetet aflägsnat sig, samt att det vore temligen kändt, så hade utgången i utskottet blifvit den motsatta. Det sålunda med en rösts öfvervigt inom utskottet uppkomna tillstyrkandet af den k. propositionen hade föranledt tal. att i största korthet afgifva den reservation, som finnes vid betänkandet. Men med anledning af hr Henschens anförande ansåg han nödigt, att nu något närmare utveckla skälen hvarföre han ansåg en sådan tidningsanstalt som regeringen föreslagit i ett afseende obehöflig, i ett annatrent af skadlig, och således det begärda anslaget, om det beviljades, vara utan nytta bortkastadt. Den förevarande frågan ansäg tal. i afseende på sitt syftemål distinkt sönderfalla i två särskilda afdelningar, hvilka böra hvar för sig betraktas, Den ena afdelningen rör de s. k. legala annonserna. Det är tydligt, att då vissa lagliga förfoganden af myndigheter eller enskilda, för att ega gällande kraft, kungöras inför allmänheten, såsom offentliga stämningar, arfproklamata, testamentens bevakande der arfvingar äro obekanta, inteckningars dödande i vissa fall, handelsbolags ingående, vissa bolagssammanträden och mycket annat, så är det nödigt att en tidning finnes, der hvar och en vet att han kan söka och finna alla sådana kungörelser. Men uti intet samhälle i verlden har man gått så långt att fordra såsom en skyldighet af staten, att dessa kungörelser skola kunna kostnadsfritt komma hvarje invånare i riket tillhanda. Det längsta man gått i detta hänseende, är att vissa författningar och kungörelser, som gälla hela allmänheten, skola uppläsas i kyrkorna, och den enda fordran man Llligtvis kan haltva i afseende på öfriga tillkännagifvanden är att den tidning, hvari de innefattas, skall hållas tillhanda för ett billigt pris. Hos oss hade, såsom betänkandet visar, regeringen år 1791 förordnat, att alla s. k. legala kungörelser skola införas i Postoch Inrikestidningen. Under den långa tid, som sedermera förflutit, hade man ej heller hört någon klagan öfver denna tidning i annat hänseende än möjligen det, att dess pris blifvit förhöjdt. Tal. ville nemligen minnas, att detta för längre tid tillbaka icke varit mer än 8 rdr rmt — det var sannt att formatet då hade varit något mindre. En hufvudfråga rörande denna del af tidningen vore således, om det icke skulle låta sig göra att gå tillbaka till detta pris, i fall man afsåg det som i propositionen angifves såsom hufvudändamålet, nemligen att befordra största möjliga spridning at de legala annonserna. Ett hinder häremot låg väl uti den afgift, som Posttidningen nu skall betala till svenska akademien, men denna vore blott 7500 rdr. Emellertid trodde tal. att när man betraktar den dubbla förmån den tidningen eger, att dels alla som äro skyldiga att offentliggöra vissa tillkännagifvan1; r den, måste låta detta ske genom Posttidningenmni TR kate danfren Te mn Kandi muttern im mn nå 1.