Aftonbladet – 26 maj 1866, sida 3

vilja, som ådagalades af unga och gamla små och stora, vid undanrödjandet ar sten högarne och gruset från olycksplatsen Hundratals frivilliga biträdde med handt langningen mellan Norra Smedjegatan oci Brunkebergs torg, och mellan den glad: ungdomen streds om utmärkelsen att I vända upp och ned på kalkoch grusäm barne. Hvilket torn skall nu ramla häraäst? de är frågan. Man blickar med bäfvan up till Ladugårdslandskyrkan, hvars tornbysg nad man tycker framskrider alltför for Chi va piano va sano. Men som vi veta det är för expositionens skull man har s brådtom att få hufvudstaden städad oci uppsnyggad. Det ligger för resten i natio nallynnet en ängslig omsorg att visa sij för främmande från helgdagssidan och ick på slarf, som vårt hvardagslif ofta är stäldt er kommer någon: hastigt undan me hvad som står och skräpar! Håll den främ mande sällskap så länge, medan jag ta nägot på mig! De 1,200,000 resande sommar skola sålunda icke få se vårt gaml Stockholm i dess normaltillstånd, i mång afseenden dess primitiva: våghuset vi Skeppsbron kommer visserligen att stå de det står och stadens hus vid Södermalms torg äfvenledes; men många andra märk värdigheter bli rent at bortsopade unde den allmävna fejningen. Man skall t. ex hädanefter nödgas gå ett bra stycke upp för Regeringsgatan för att få trampa på dessa kuriösa pepparnötter till gatstenar som länge gjort Stockholm ryktbart, ja; var ett ögonblick ängslig för att de herr liga gamla trapporna utanför huset ner: vid samma gata, det andra huset till ven ster från Gustaf Adolfs torg, och till hvil ken egendom hr brukspatron von Celsin; är presumtif arfvinge, skulle fara densam ma vägen, men hör nu till min förnöjels att de, trots menniskooch trottoirrätt, goc smak, exposition och allt, komma att, åt minstone till hösten, stå qvar till benäge påseende. Man kan dock icke i evighet stå och be andra de Celsingska trapporna, tanken le des otvunget från dem och ruinen vid Norr: Smedjegatan till ett annat :-yggnadskonsten underverk — vårt herrliga nationalmuseum en sannskyldig jätte, mot hvilken dverga jåten numera tystnat, ehuru det en tid ickt var så helt med den byggnaden heller, on också sprickorna i pelarne (nationalmusee har många sådara, pelare nemligen) icke orecist gapa med två tum breda öppningar Vi begifva oss således till detta åt minne och konsten helgade tempel, träda dristeligs n genom den förbjudna ingången? unde: örevändning att höra efter om byggmästa en lodat? nyligen, men hufvudsakligen för itt se hur det lider med uppställningen a amlingarne derstädes. Och i sanning! del nöta oss på alla håll de behagligaste sy er. Föreståndarne för de särskilda sam ingarne äro i museet från tidigt på morgo. ren till sent på qvällen och lägga person igen hand vid arbetet, riksantiqvarien ham ar på en hylla, intendenten för konstsam. ingarne hjelper till att flytta en packlår Jnder dessa mäns skapande och ordnande vänder afslöjas forntiden, framgå nya verl lar af knappt anad skönhet; och den besö kande känner sig både förvirrad och beta: en vid åsynen af alla de historiens och konstens märkvärdigheter, som här fram tälla sig för hans blickar. Från riksdagen möter oss den glädjande öreteelsen af förstärkta bevillningsutskottets fslag på förslaget om tull å lifsförnöden. eter; utskottet har visserligen antagit en ågot förhöjd tullsats på karkasser och kar assband, men då fruntimren icke mer bruks lågra hattar, utan nöja sig med att knyta n nätt halmeller tygremsa kring hufvudet, om för styfningen icke erfordrar mycken arkass, behöfver man ej befara att de inlirekta skattebördorna skolapå något känn varare sätt ökas genom de sålunda stadgade vögre tullsatserna, hvarför all möjlig Pkläm? ör mig gerna må gifvas åt yrkandet om leras fastställande af den första statsmakten. Kurry.