Aftonbladet – 26 maj 1866, sida 3

WVecko-krönika. Innehåll: Den ene talar om prestgård, den andre om gärdesgård. — Landsortstidnings korrespondensernas oefterrättlighet. — Händelsen med katolska kapellets torn. — Hvilket torn skall ramla härnäst? — Hufvadstadens uppsnyggande för expositionel Trapporna utanför huset J4 3 vid Regeringsgatan. En tittin i nationalmuseum. — Förstärkta bevillningsutskottets voteringar. — Lifsmedelstullarne afslagna. — Förhöjd tull på karkasser och karkassband. Nå, den stackars Minton... — Minton? nej, —st— var det. — Det var oförmodadt. — Oförmodadt, ja i sanning. — Han, som tycktes stå sig så bra. — Rättnu är ingen säker. — Nej, minsann; döden är en faslig björn, han kräfver lifvet hvarje timma. — Ja, om det bara hade varit döden, så hade han nog redt sig med honom, men det finns värre björnar till än den; lyckligtvis finnas här också goda och deltagande menniskor. Att få en så stor summa, till skänks, för upphjelpande af sina trassliga affärer, det är ju ståtligt! — Trassliga affärer, en stor summa, men jag har aldrig hört annat än att han varit i ganska goda omständigheter. — Det skull så tyckas; med en sådan praktik. — Det är sannt, han var mycket beskedlig mot de fattiga. Emellertid lär han ändå efterlemnat betydliga tillgångar. — Efterlemnat? du talar som om han hade gifvit sig af, — Måtte väl det, eftersom han är död. — Död, hvem är det som är död? — Doktor Minton, vet jag, den utmärkte läkaren oc menniskovännen. — Hå, och jag har hela tiden stått och talat om professor — likagodt, den utmärkte läkaren och vetenskapsmannen, om hvars förtviflade affärsställning Allehanda i Öregrund haft en korrespondensartikel, som jag sett aftryckt i Nidaros, — Jaså, min bror fäster sig vid hvad som skrifves härifrån till landsortstidningarne; dessa stockholmskorrespondenser äro emellertid sedan gammalt ökända för sin absoluta oefterrättfighet. — Men någon grund skola de väl ändock ha för sina meddelanden? — Grunden behöfver bara vara något missförstånd, hvaraf illviljan och skadebegäret göra en liten historia, som sedan växer till saga under färden på ryktets vingar. Herrar landsortstidningskorrespondenter behöfde eljest icke hitta på nägra ledsamheter att göra sig intressanta med, här finnas tilräckligt många sådana i verkligheten, om också icke alla veckor ha att bjuda på så fasavackande tilldragelser, som den med katolska kapellets torn. Hvad f-n skulle de med torn der att göra?? säges en person hufvudet högre än allt folket ha frågat vid betraktande af förstörelsen, och denna fråga har säkerligen litet hvar gjort sig i dessa dagar. Ett torn på en byggnad, som låg inklämd mellan ett par privathus på en bakgata, det var något babyloniskt i detta företag, så till tanke som utförande. d Jag älskar icke åsynen af stympade mennviskokroppar och af köttslarfvorna hängande kring beren på dem; deremot var det en glädje att bevitta den raskhet och goda