Aftonbladet – 26 maj 1866, sida 3

Hvad slutligen beträffar frågan om de tillgångar, som kunna påräknas för bestridande af den möjligen tillökade annuiteten för ett fonderadt lån eller af räntor och omkostnader för en sväfvande skuld, så uppstår i detta hänseende 1cke någon svårighet, utan äro de medel söm för sådant ändamål finnas disponibla fullkomligt tillräckliga. . Nu hafva ständerna emellertid endast beviljat den förstnämnda summan och 500,000 rdr af den sednare, således 3,424,000 rår mindre än hvad K. M:t ansett nödigt för materielens, befälets och arbetspersonalens ändamålsenliga användande. Kan det väl under så beskaffade förhållanden anses mindre välbetänkt, att majoriteten inom borgareståndet, i fullt förtroende till K. M:ts här ofvan anförda framställningar, ansåg det för landet nyttigt och med god hushållning öfverensstämmande, att arbetena på de tvenne andra, äfven påbegynta stambanorna, 1 stället kunde fortsättas, hvarigenom befintlig dyrbar materiel och en talrik personal af ingeniörer och skicklige arbetare? kunde blifva använda och sysselsatta? Det må visserligen vara en sanning, att K. M:t icke vid denna riksdag föreslagit fortsättning af arbetena på dessa bandelar, men deröfver finnas dock fullständiga undersökningshandlingar och kostnadsförslag på K. M:ts befallning upprättade, så att något hinder i det afseendet icke möter. Och då numera fortsättningen för närvarande af östra stambanan genom tre stånds beslut äfven blifvit afslagen och det således icke återstår någon annan bandel än den norra för användandet af åtminstone en del ingeniörer och manskap; så vågar jag hemställa till dem, som nu hafva denna fråga 1 sin makt, likasom äfven till den allmänhet, som med uppmärksamhet och oväld följer de vigtiga jernvägsfrågorna, om det icke ur många, såväl ekenomiska som billighetsoch rättsskäl förefinnes största anledning att bevilja det relativt lilla anslaget af 500,000 rdr till fortsättning af norra stambanan från Upsala i riktning till Sala. Man kunde visserligen helt kallt invända, att staten hvarken är bunden vid ingeniörer eller manskap längre än de behöfvas, samt att de således kunna och böra afskedas i mån som arbetena inskränkas; men utom det hårda, obilliga. och motbjudande i ett så beskaffadt förfarande att plötsligt, till följd utaf tillfälligt skiftande beslut inom riksförsamlingen, sätta dugliga och redbara tjenstemän och arbetare på svältkur eller tvinga dem att medelst emigration söka sin: utkomst i främmande länder, aflöper icke heller ; detta utan kännbara olägenheter och uppoffringar för statsbanan, då nya oöfvade personer sedermera måste anlitas, när arbetena åter skola upptagas och fortsättas, hvilket väl om ett eller annat år blir nödvändigt, såvida icke östrastambanan skall, sluta vid Norrköping och den norra i Upsala. Åtminstone för närvarande måste väl detta anses alldeles otroligt. Troligen invänder man härvid, att om alla dessa bekymmer i afseende å befälets och manskapets sysslolöshet samt förlusten vid realisering af hästar, materiel m. m. egde sin riktighet, så borde detta hafva tagits 1 betraktande, då anslaget för Wermlandsbanan så obetänksamt nedsattes, men att, då denna nedsättning nu skett, deraf väl icke borde följa ett sådant tillgodogörande deraf för en annan bandel, allraminst för den norra stambanan, om hvars riktning tankarne äro så delade. Att denna invändning, eller striden om riktningen, utgör det hufvudsakligaste skälet emot fortsättningen af norra stambanan, torde så mycket mindre lida tvifvel, som enahanda strid angående nästan en hvar af de öfriga bandelar, hvilka nu äro färdiga, fortgått med största häftighet, vare sig att riktningen varit af K. M:t föreslagen eller icke, ända tilldess utslaget fallit hos ständerna, hvilket vanligen skett i förstärkta statsutskottet. Striden om sträckningen af norra stambanan är emellertid af en något egendomligare natur, ty den gäller i verkligheten och hufvudsakligen icke, hvarest en enda stambana norrut från Stockholm rätteligen bör anläggas, utan huruvida staten bör och skall bygga tvenne stambanor i nordlig riktning. Men utatrent ekonomiska skäl har jag städse förfäktat enhetssystemet i detta fall, och jag har föreställt mig att, sedan banan direkte till Upsala vid sistlidne riksdag blef bestämd, alla vidare anspråk på en ytterligare stambana i nära nog samma riktning skulle ha förfallit. Jag har nemligen trott och tror att, sedan man kommit den kortaste vägen till Upsala, man väl möjligen kan hysa olika tankar om någon mer eller mindre vestlig sträckning derifrån — ehuru frågan om företrädet af banan från Upsala till Sala borde efter de mångfaldiga och fullständiga utredningar, som deråt egnats, destomindre synas tvifvelaktig, som denna banriktning eger stödet af landets i hithörande ämnen utmärktaste man, friherre Ericson —; men hvad jag i alla händelser trott mig kunna med visshet antaga är, att en hvar, som nitälskar för hushållning med och klokt användande af statens medel, skulle instämma deri, att utgångspunkten för fortsättningen af norra stambanan måste blifva Upsala. Det är dock i sistnämnda hänseende jag misstagit mig, ty man yrkar fortfarande, att staten skall bygga en ytterligare bana från trakten af Stockholm öfver Mälareöarne till Westerås och vidare till Dalarne, i hvilket fall man, om jag ej alltför mycket misstager mig, ingalunda är obenägen att utsträcka Upsalabanan direkte på Gefle. Emot denna dubbelbyggnadsplan strider således helt och hållet borgareståndets nu fattade, jemväl af mig efter förmåga understödda, beslut att från Upsala fortsätta bansträckningen i riktning mot Sala ; ty vore stambanan på detta sätt en gång bestämd till Sala, så kunde väl äfven sedermera tvist uppstå, huruvida staten ansåges kunna och böra derifrån bygga en jernväg särskildt för och till Dalarne samt en annan norrut, och i begge fallen en kort bibana till Westerås; men vinsten utaf att utsträcka Upsalabanan till Sala blefve dock ofelbart besparingen af den ytterligare jernI vägen öfver Mälareöarne. Det förefaller mig d derföre högst besynnerligt att icke alla, som k ömma för statens stora kostnader i och för stambanorna och derföre önska deras inskränkning !l till det allra nödvändigaste, skola finna att enle stor besparing ligger uti det nu af borgareståndet d fattade beslut. I Om ock denna bana, Upsala—Sala, lika litet å a r l Ar rr RS som någon af de förr byggda bandelarne kan fullkomligt tillfredsställa hvarje särskild provins eller orts mer eller mindre billiga anspråk; så kan det väl dock icke förnekas, att den bör bli af öfvervägande och högst värderikt gagn för såväl Upland, Westmanland, Dalarne och hela Norrland som ock för statens trafikinkomster, då den har att hemta tillförsel från så många vidsträckta och produktiva provinser, samt lemnar de allra ypperligaste tillfällen för anläggning af bibanor och kanaliseringar inom det, på alla idsenliga kommunikationer vanlottade, inre lanlet norr om Mälaren, till förökande af inkomsten för stambanan och till befrämjande af lifigt varubyte emellan de omvexlande skogrika, oergsbruksidkande och spanmålsproducerande orer, hvilka genom dessa kommunikationsmedel skulle sättas i förbindelse både sinsemellan och ned hufvudstaden. Jag har sökt i största korthet antyda de hufvudsakligaste skälen för min mening. Möjligen ar jag orätt. Men då jag sjelf respekterar en vars ärliga öfvertygelse, torde det icke anses ultför djerft om jag anhåller, att den af borgarech bondeståndens majoritet såväl under sistidne som innevarande riksdag antagna mening, wvilken jag delar, måtte tillmätas det erkänrande, att den åsyftar fäderneslandets sanna bästa. P. Muren. VA RR RR vB FTV Br VM FY kr et DJ NN Bg Fr DD j j j j j As