Aftonbladet – 15 maj 1866, sida 3

Engelska åvgekeppet Artemis, kapten Duncan, passerade Köpenhamn i går på resa fråa Hull till Stockholm. Fartyget kan så!edes vara att hitförvänta i afton. Trollflöjten gafs i lördags änyo för fullsatt salong, och belsades då liksom vid första representationen med bänförelse af allmänheten, för hvilken ett konstverk, så öfverordiskt rent till sin ande, så alltomfattande il sittinnehåll och så fulländadt till sin form nu i snart två år varit otillgängligt, emedan man oförklarligt nog frän scenen under så låag tid uteslutit den opera, som i popularitet, liksom i måvga andra högre egenskaper, måhända står främst bland alla; elier åtminstone blott bland sine syskon kan finna en medtäflare. Måtte emellertid den framgång, som detta mer än mästerverk ånyo så otvetydigt fått röna, i vederbörandes ögon lända till bevis på huru i högsta måtto tjenligt och passande det vore attårligen nägra gånger återgifva oss det, eller, med andra ord, huru opassande det är att ett sådant arbete för en längre tid utesluies ur repertoiren. Till en granskning af operans utförande i dess helhet skola vi skrida med största tillfredsstälielse, då vi icke längre, genom en tarkare eller lindrigare indisposition hos våra förnämsta lyriska artister, skola tvinges att anmärka brister, som blott äro tillfälliga. Och att detta sker snart hoppas v med dess större tillföreigt, som den andra representationen i dessa fall framstod redan vida fördelaktigare än den första. Er Sandström tillönska vi af allt bjerta att han måtte återfå sitt parti, icke Talarens, utan. Papagenos, hvaråt han gifver vida mer af det naiva och okonstlade, som för detsamma är grundvilkoret, än rollens nuvarande innehafvare med alla bemödanden kan åstadkomma. Men framförallt boppas vi att sådana för musikkännaren heliga delar i det stora konstverket, som andekören i andra akten och sista aktens underbara mysterie-scen, icke måtte under fortsättningen af operans gifvande till den grad vanställas, som vid de två första representationerna varit fallet. Det är mamsell Hebbes snara afträdande från den scen, hvarpå hon så ofta ingifvit lmänheten tacksamhet och beundran, som örmår oss att redan nu yttra några ord om tolkningen af Paminas sköna parti. Vi vågade knappast hoppas att en för den frejdade konstnärinnans talanger så ny uppgift af henne skulle så lyckligt lösas, som nu likväl skett, tack vare dessa väsentliga företräden, som i det fallet äro allsmäktiga att de framträda och göra sig gällande i hvilket parti som helst, om de ock icke äro det så, att de i allt tilifredsställa alla. I dialogen skulle vi hafva önskat en mera kufvad modernitet, eller samma värdighet och afmätta antik deri, som i apparitionen för öft; men i sången tycktes oss mll Hebbes rträffliga och sannpt dramatiska metod ständigt uppenbarad, och likaså denna örats säkerhet, som aldrig kan vilseledas, samt isynnerhet den klara uppfattning af det hela, som tryggt stöder sig på en förening af genialitet och omdöme; af hvilka alla skäl vi äro förvissade att den sångerska, som länge varit allmänbetens gunstling, äfven som Pamina skall åtnjuta hyllningen ef en djup saknad. Till ett tacksamt erkännande af de tjeoster, som i operans återgifvande för öfrigt, och särdeles i Nattens Drottnings storartade parti, hafva framträdt, skola vi, som sagdt, med det snaraste återkomma. Herr Isanders mating i förgår i La Croixs salong var ganska talrikt besökt, ehuru icke särdeles rik på musikaliskt intresse. Den köna duon ur Stabat Mater af Rossini sjöngs förträffligt af fru Michaöli och mll Lublin, och hr Sauerman inlade i sitt violinsolo en virtuositet, som belönades med det lifligaste bifall. MI Lublin biträdde äfven med ett par romanser, bland hvilka Geijers Kommer ej våren?? synnerligen anslog. Mil Enequist utförde med smak några variationer öfver sextetten i Lucie — en tondikt, som i hvilken form som helst intager genom sin lyriska fägring... För öfrigt sjöngos några qvartetter för mansröster icke utan förtjenst, och den outtröttligt bjelp. samme hr Dörum deklamerade åuyo Topelii herrliga dikt Vintergatan, för hvars framsägande han icke förtelar att vinna varm erkänsla.