Aftonbladet – 15 maj 1866, sida 2

ETOCEHOLM dox 15 Maj. Med hvarje ankommande telegram synes utbrottet ef ett storartadt krig på den uropeiska kontinenten bli allt mera oundvikligt. Om icke de sednast inträffade stora finansiella gheterna kunna utöfva en kalmerande 1, synes man numera kunna befara hvilken dag och stund som helst få höra, att kampen redan börjat — en kamp, om hvars långvarighet och dimensioner det är svårt att på förhand göra sig någon klar föreställning. Utan att göra sig skyldiga till en tränghjertad egoism och med uppriktig medkänsla för och beklagande af alla de olyckor, lidanden cch förluster af mångfaldigt slag, som ett dylikt krig utan tvifvel skulle bringa en eller flera af vår verldsdels mest civiliserade nationer, kunna vi svenskar icke annat än glädjas deröfver att vi stå helt och hället utanför de frågor, som nu föra de kämpande emot hvarandra, och att det icke finnes någon skymt af anledning att antaga, att vår neutralitet skulle kunna rubbas eller våra intressen mera omedelbart beröras af denna strid — ett förhållande, som också ligger klart för den allmänna meningen i Europa, såsom man bland annat kan se af det ganska talsnde faktum, att då alla andra statspapper på de sista månaderna fallit 20 till 30 procent, ha de svenska bibebållit sig nästan oförändrade. Förutsult att kriset nu bryter löst emellan ce makter, :hvilka så fullständigt stridsrustade och färdiga att vädja till svärdet, såsom innebärande den enda för ögonblicket möjliga lösning för deras inbördes differenser, så kommer detta krig att förete den egenheten, att den svenska allmänheten icke kan ha rätt klort för sig, åt hvilkendera sidan det skall egna sina syrpatier, då deremot under alla de krig, som eljest på sednare tiden egt rum i Europa, svenska folket klart och besiämdt sympatiserat med den ena af de stridande parterna. Å ena sidan äro Sverges feympatier för Italiens frihet och enhet så lifliga, att man i vårt land icke kan annat än lifligt önska att österrikarne i kampen mot italienarne målte draga det kortare strået; men å andra dan bar man mångfaldiga anledningar att nska, det Österrike och dess tyska alli rade mätte lyckas att tukta det bismarckpreussiska öfvermodet och stäfja de planer, på hvilka man rafvar i de junkerliga och militärabsolutisti ka kretsarne i Berlin. har emell!ertid sedan flera veckor synts 023 vara ga ska klart, att Österrike icke pä fullt allvar ärnar upptaga striden både mot Italien och Preussen. Österrikieringen skulle icke spännt bögen så härdt i förbällandet till Preussen, om den cke vore beredd på, att när det kommer till det yttersta låta Venetien fara och för dess uppgifvande skaffa sig en ekonomisk fördel, möjligen äfven en allians med ItaLen, eventuelt också med Frankrike. De utan tvifvel med Frankrikes goda minne företagna ialienska krigsrustnin ske, för att gifva den österrikiska regeringen en plausibel anledning inför sina undersåter att ge efter på detta håll, på samina gång de i förening med Frankrikes tvetydiga uttalanden tjenat till att ingifva hr Bismarck större rhet och oförvägenhet i hans sätt.alt gå tillväga. Har Österrike afsiått sina italienska besittningar, då kan det vara säkert på att i sin kamp mot Preussen påräkna kuaropas sympatier. Preussiska regeringen skall då finna sig ganska isolerad; ty på Frankrikes välvilja kan den allsicke räksa; Eogland skall icke lägga två strån i kors, hvad än Frankrike ucder sådana förhållanden kan komma att företaga, och för Ryssland är närvarande tidpunkt föga tjenlig, för att utan nödtvång kasta sig in uti ett vidtutseende krig. Vi intressera oss varmt för Tysklands enhet och frihet; men vi tro icke sit de stå att viona på den bana, som den preussiska regeringen nu beträdt. Det skulle också vara i hög grad nedslående för dem som i verldshistorien vilja se ett förnuftigt och följdri sammanhang, om icke en hämnande N ulle uppväxa ur den Bismarckska röfvareoch skojare-politiken.