Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 3

val, UC ClIIldilll, JUSD ICAG JULIL UPpPlUUun trande. RIKSDAGEN. GÅRDAGENS AFTONPLENA. Ridderskapet och Adeln. (Kl. 6 e. m.) Föredrogs sammansatta stats-, bevillningsoch ekonomiutskottets betänkande n:r 9, tillstyrkande i anledning af K. M:ts proposition samt väckta motioner, det måtte K. M:ts framställning på det sätt bifallas, att rikets ständer medgifva, att, under de närmare vilkor och bestämmelser, som K. M:t föreslagit eller framdeles kan finna vara af nöden, vid utförsel af bränvin till utrikes ort må återbekommas en summa motsvarande tillverkningsafgiften, till det belopp densamma kan varda at rikets ständer bestämd. Grefve E. Sparre förmodade, att detta stadgande väl äfven omfattade utförseln till Norge, 1 annat fall yrkade tal. återremiss, för att få en sådan bestämmelse inryckt: ty Norge skulle nog mottaga svenskt bränvin lika som sådant 1 Danmark och Preussen tillverkadt. Statsrådet Lagerstråle upplyste, att Norge ej var inbegripet, ty man tillämpade mellanrikslagens stadgande rörande bränvin på samma sätt som samma:lags stadgande rörande socker. Frih. von Schulzenheim ville helst, att adeln skulle besluta detsamma som presteståndet gjort i denna fråga eller att restitutionen skulle minskas med 5 proc. för kontrollkostnadens ersättande. Grefve Posse kunde ej inse skälet hvarför man för Norge gjort undantag; så länge ej skälet dertill vore upplyst, förenade tal. sig om återremiss. Hr Bennich meddelade, att anledningen dertill vore. att man i allmänhet antagit den grundsatsen, att vid export till Norge restitution aftulafgifter ej skulle egarum. Grefve Sparre afstod då från äterremissen, men yrkade, att ståndet måtte besluta följande tillägg till utskottets utlåtande: Men utan nägot undantag för Norge vid export sjöledes.? Grefve af Ugglas ansåg det vara billigt, att 5 procent afdroges restitutronsafgiften. Frih. Sprengtporten kunde ej dela denna åsigt. Frih. 4. OC. Raab instämde; något hållbart skäl funnes ej för att göra inskränkningar vid utförsen. Vid framställd proposition godkändes utskottets förslag med det af grefve Sparre gjorda tillägget. Derefter företogs till behandling sammansatta bevillnings-, lagoch ekonomiutskottets betänkande n:r 1, angående vilkoren för bränvinstillverkning. Utskottet tillstyrker i 2, att bränvinstillverk. ning må vard tillåten under alla tider af året; att året indelas i 24 terminer, hvilka taga sin början den 1 och 16 hvarje månad; och att tillverkaren må af dessa välja hvilken eller hvilka och huru många han åstundar. En kort diskussion uppstod rörande föredrag: ningssättet. Grefve De la Gardie yrkade att ej andra 8S af bränvinsförfattningen, än de som undergått förändring, skulle föredragas, samt att 18:de och 20:de S skulle föredragas först. Frih. v. Schulzenheim och grefve Liljencrantz yrkade. att utskottets uppställning skulle följas och denna åsigt gillades af ståndet. Man öfvergick derpå till diskussion af 2. Grefve Sparre hyste den åsigten, att man i allmänhet borde så sällan som möjligt vidtaga ändringar i lagstiftningen. Hvad särskildt anginge bränvinslagstiftningen, så skulle den nu föreslagna ändringen verka störande på jordbrukaren, som ännu knappt hunnit hemta sig efte; den revolution i bränvinslagstiftningen, som för 10 år sedan egde rum, och till följd af hvilken våra jordbrukare ledo högst betydligt. Enrevolution var då verkligen af behofvet påkallad. men att så kort tid derefter företaga en ny om. kastning, det vore för mycket; ty ny ruin skulle träffa Jordbrukaren bränvinsbränningen blefve koncentrerad i städerna. Bränna alla tider på året kunde omöjligen landtbrukaren och han skulle gå under i denna täflan. Tal. yrkade derför, att icke någon förändring måtte vidtagas i bränvinslagens stadgande i förevarande fall. Frih. 4. C. Raab delade helt och hållet grefve Sparres åsigter, men ville att tiden skulle utsträckas från 5 månader, såsom lagen stadgar, till 6 och bränningen börja med November och sluta med April. Grefve v. Saltza fann det vara klart, att man ej kunde numera beträda någen annan lagstiftningsväg än den, som afsåg underlättandet af produktens tillverkning. Denna in dustri borde helt naturligt göras fri liksom alla andra. Tal. önskade full frihet vid handterin gens utöfvande och hembar sin tacksamhet till konungens rådgifvare för propositionen. Yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve Björnsrjerna ansåg också, att ju större frihet näringarne fingo. desto mer skulle de uppblomstra. Om en och annan fabrik uppstode i en stad betydde detta ingenting; jordbrukaren skulle nog kunna ut härda täflan, han besvärades ej af långväga trans. porter af råvaran, hade lätt och billig tillgång på bränsle o. s. v. Yrkade bifall, dack med den ändring i utskottets hemställan, att ingen skulle få anmäla sig till bränning under kortare tid än två terminer i sender. Grefve A. Posse yrkade att denna industri skulle frigöras liksom alla an dra. Staten gjorde det alldeles detsamma hvarest bränvinet producerades, i stad eller på landet, blott handteringen drefves på det mest fördelaktiga och vinstgifvande sätt. Frih. Sprengtporten medgaf, att den nu gällande bränvinslag: stiftningen verkat välgörande men varnade för alltför hastiga omkastningar i den ekonomiska lagstiftningen, som så djupt ingriper i denna in dustri. Förklarade sig benägen att tillstyrka 6 månaders bränning. Hr Bennich instämde med dem som förordade förslaget; tal. hade hört aktade praktiska jordbrukare påstå, att inskränkningen i tiden för bränningen varit till skada för jordbruket och att fria händer skulle kraftigt bidraga till dettas höjande. Fri herre von Schulzenheim hembar sin tacksamhet till den konungens rådgifvare, som kontrasignerat den kongl. propositionen och åberopade yttranden, som en stor auktoritet, nemligen framlidne Aug. von Hartmansdorff, afgifvit i den reservation han ingaf mot besluten af 1854 års bränvinsutskott, och af hvilka yttranden man såg, att denne man ansåg att det var ett stort misstag att ej begagna hela året till bränvinstillverkningens utöfvande, utan blott de så kallade bränningsmånaderna. Då hvarje köpman har rätt att under hela året importera i utlandet tillverkadt bränvin, så vore det väl högst orättvist att man ej här i landet finge producera varan hvarenda dag under året. Kunde ej gilla grefve Björnstjernas förslag, att man ej finge bränna under kortare tid än två terminer. En annan sak ville tal. också fästa uppmärksamheten på, nemligen att det vore fördelaktigt för landet, att den för brödbakping så vigtiga artikeln jäst funnes tillgänglig året om. Yrkade bifall. Grefve Sparre förklarade sig nu villig att rösta för 6 månaders bränningstid. Frih. v. Schwerin upplyste, att han vid 1840 års riksdag allvarligen atråddes från att motionera om att göra nvinshandteringen fabriksmessig; det vore glädjande att se, det den gamla fördomen nu vore försvunnen. Tal. trodde ej att fri bränvinstillverkning skulle skada jordbruket och upplyste att i Pommern t. ex. det visat sig, att jordbruket tagit allt mera fart, sedan fabriksmessighet vid bränvinstillverkningen inträdt. Tal. hade tänkt noga i detta ämne och han hade kommit till den öfvertygelse, att det ej vore fördelaktigt att landtbruket egde privilegium på bränvinstillverkningen. — Grefve Liljencrantz gillade helt och hållet den princip, som uttala des i förslaget, men han fann dock besynnerligt att utskottet i en paragraf föreslår full frihet att bränna, men i en annan bestämmer att minimum af tillverkningen skall utgöra 200 kannor. Landtbruket måste ovilkorligen vinna på att handteringen blifver fabriksmessig; dock ansåg tal. att man ej skulle få bränna under kortare tid än 2 terminer. Hr Tornerhjelm förordade också full hat för tillvarknina nn — Us IWAN instämde AAA få Ute fm om mm rm Fre TR Må Or bd ter