Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 3

UTRIKES ENGLAND. Den 8 dennes inlemnade Gladstone i underhuset lagförslaget om en ny indelning af parlamentsplatserna. 49 köpingar, som nu ega två representanter hvardera, skola enligt förslaget välja blott en; af de 49 vakanta platserna lemnas 26 till grefskaper och 23 till köpingar. General Peel tillkännagaf, att han skulle uppträda i bestämd opposition mot billen, hvilken dock genomgick första läsningen; likaså de skotska och irländska reformbillerna. Gladstone förklarade att i nödfall en höstsession måste hållas för billens antagande. Samma dag besvarade understatssekrete raren för utrikes ärenden Layard en in:erpellation i underhuset af Salomoas enlig! ett telegram på följande sätt: Regeringen beklagar, att hon icke kan meddela någon tillfredsställande underrättelse om ställnin gen på fastlandet. Preussen, Österrike och Italien veta alltför väl, att England med glädje skulle göra vänskapstjenster, om sådana begärdes och kunde uträtta något. Regeringen uttrycker sin önskan attgemensamt med Frankrike eftersträfva detta mål, (ty ensamt kan England uppenbarligen icke andla. Att under den nuvarande kritiska ställningen angifva ytterligare detaljer är 1.7 ligare och mera bestämdt har engelska ntrikesministern lord Clarendon afgif. vit dylika förklaringar i öfverhuset. Till svar på en interpellation af Cardigan ytrade hen, att Storbritannien hvarken dirext eller indirekt skulle deltaga i ett evenuelt krig, hvars utbrott tyvärr mäste, befaras trots suveränernas förnyade fredliga försäkringar. Storbritannien förmådde isin solerade ställning intet mot ärelystnadens planer och kunde på sin höjd hoppas ?på en fredlig vändning. Eno stor del af öfverhusets medlemmar mottog denna förklaring med mycket missnöje; lord Redeliffe beklagade i starka utryck Englands vanmakt; lorderna Grey och Derby ansågo England ha sjunkit så djupt, lerföre att lord Russell hyllat nonintervenionsgrundsatsen och lemnat Danmark i sticset. Lord Russell sökte försvara sig mot iessa beskyllningar. Till slut yttrade lord Olarendon, att England hade tillbjudit sina oona officia till fredsmäkling, men att de var, det erhållit, just icke lätit uppmun rande.