Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 2

blott för det den döende gamle ansåg det både som en tröst och en heder att ännu en gång få se och skaka hand med den herre han tjenat, hvars förfäder hans slögt före honom tjenat sedan urminnes tider. Och squiren var lika känslig som gamle Silas, för det band, som förenade herre och tjenare. Ehuru han afskydde den trakt der Silas stuga låg, lät han dock sadla sin häst och red dit, en half timma efter det han erhållit budskapet. Då han närmade sig stället, trodde han sig höra ljudet af backor och spadar, jemte sorlet af många talande röster, liksom för ett eller ett par år sedan. Han stannade och lyssnade. Ja! I stället för den vanliga ödsligheten och stillheten, hördes nu slamret af jernverktyg, bullret af skottkärror och af jorden som lasstals stjelptes derur, samt arbetarnes rop och muntra prat. Men ej från hans åkrar kommo dessa ljud; han förstod strax att det var på lord Cumnors egor arbetet fortgick, på en jordmån af styf och mager lera, vida mindre värd arbete och omkostnader än hans eget, öfvergifna fält. Squiren visste alltför väl att Cumnorslägten kommit sig upp i verlden (?de fördömda whigarne!?) allt efter som det gått utföre med familjen Hamley. Men oaktadt dessa välbekanta fakta och emot allt sundt förnuft, så att säga, blef squiren ytterligt förbittrad vid åsynen af att hans granne företog ett arbete hvartill han sjelf ej haft råd, och det fastän denne granne var en whig och af en familj icke äldre än sedan drottning Annas tid. Han gick så långt att han började undra om ej arbetarne skulle använda hans tegelrör, scm lågo så nära till hands. Upptegen af dessa tankar uppnådde han gamle Silas stuga, der han lempade sin häst åt en liten pojke, som med tillbjelp af en tnnu ypogre syster byggde