Aftonbladet – 9 maj 1866, sida 3

slaget med 56 röster — grefve af Ugglas förslag och bifall till utskottets— segrade grefve af Ugglas förslag med 85 röster mot 34. I fråga om sista punkten i utskottets förslag — om landtstormen kulle i grefve af Ugglas förslag insättas i skrifvelsen till K. M:t ett yttrande, som öfverensstämde med ståndets nu fattade beslut i föregående punkten. Konstitutionsutskottets memorial n:r 14, med voteringspropositioner, godkändes. Några val till suppleanter i utskott upplästes, hvarefter ståndet åtskildes strax efter kl. 10. Presteständet. Diskussionen em beväringsfrågan. Enligt förut fattadt beslut föredrogs lagoch ekonomiutskottets betänkande n:o 5, i anledning af K. M:s proposition om ändrade grunder för beväringsinrättningen samt upprättande af en landstorm. Diskussionen härom öppnades af kyrk Ekelundh, hvilken såsom utskottsledamot varade betänkandet, klagade öfver att pressen, isynnerhet den mindre godartade delen deraf, sysselsatt sig så mycket med frågan om lottningen, och hänvisade till nödvändigheten att äfven vilja medlet om man vill ändamålet, landets försvar. Den hade bibehållits såsom en yttersta utväg för att ej möjligen blottställa regeringen, men kunde någon annan utväg uppletas vore det så mycket bättre. Dr Rundgren betonade starkt att i förslaget måtte finnas något grundfel, då K. M:t och utskottet kunnat hysa alldeles motsatta åsigter om beväringen. Lottningen skulle årligen framkalla en stark oro hos både arbetsgifvare och ar. betare, samt i hög grad öka antalet af tjenstlösa proletärer. Tal. påpekade äfven de betydliga kostnaderna, och androg såsom ytterligare skäl för afslag, dels att frågan vore af så genomgripande vigt att de afgående ständerna icke borde dermed taga befattning, dels bondeståndets enhälliga och kompakta motstånd, som, ehuru tal. i allmänhet icke lade mycken vigt vid böndernas beslut, här vore af stor betydelse, då beväringssoldaterna hufvudsakligen komme att juttagas bland dess söner och bördan af förslaget egentligen skulle hvila på den. — Med anledning af kyrkoh. Otterströms anförande på riddarhuset. upplyste tal. att han ej uppmanat sina barn eller tänkt göra det att bli skarpskyttar, men deremot ville hos dem inskärpa tre lärdomar, 1:o, att hvar i sin stad arbeta på att bli goda och redbara medborgare, då de utan uppmaning skulle våga lif och blod för fosterlandet; 2:0) att ej blanda sig i skandinaviska ideer och 3:0) att vara höfliga mot mäktiga rannar. — I yrkandet om afslag förenade sig fven prostarne Fant och Palmlund, dr Tyselius och dr Sandberg, den sistnämnde först efter åtskilliga klagovisor öfver pressens verop och örespeglingar om blodslottning. Då representationsfrågan var före agiterades för bifall till det kongl. förs! t; nu agiteras lika häftigt emot ett kongl. förslag, och nu som då blir det tidningspressen som bestämmer utgången. Hofpred. Wahrevberg beklagade att regeringen icke inom landet sökt elementerna för en verklig nationalbeväring och kunde ej gilla ett förslag som var bygdt på två så motsatta principer som frivillighet och lottdragning, af hvilka den förra icke ger någon säkerhet att vinna må let och den sednare gör pligten till ett t så mycket olidligare som dermed förenades k lan af orättvisa. I Gotlands nationalbeväring har man mönstret och i skarpskytteföreningarne elementerna till landsförsvarets anisering. Likasom skarpskyttarne kunde beväringen öfvas i hemorterna och sålunda få den öfning, den nu äve talade först för afslag, men instämde sednare på dagen med prof. Ribbing. Doktor Falek kunde ej förlika sig med utskottets tal om en frivillighet, som skulle köpas med penningar: derigenom skulle man få en beväring, bestående af löst folk, som icke dugde till något annat och som sprang sin väg då det blefve allvar utaf. Tal. var mycket ond på pressen, som båstått att lottningen innebär faror. Må tidningarne idkeligen tala om blodslottning, sade han, må de ställa till opinionsyttringar från norr till söder, och till och med använda gåfvor der det så passar sig (om ref. rätt uppfattade tal:s ord), det är möjligt att de kunna få folk att tro på orättvisan af lottning och kanske till och med lyckas organisera ett motstånd, men tal. förklarade sig finna högst oväntadt, om ej en hämnande Nemesis skulle låta sådant återfalla på sina upphofsmän?. Tal. fann betecknande att K. M:t vändt sig i en så vigtig fräga till denna representation, och sålunda visat sig tro att äfven frän denna kunde komma något godt. ehuru den blifvit så omsorgsfullt? afdankad. Månne det lå ej vore ssäl att bidraga till en af nuvarande egeringens bästa åtgärder. Tal. slutade med ut till alla delar bifalla K. M:ts förslag. Professor Ribbing lät högvördiga ståndet i ett ärdeles ironiskt språk förstå att här vore fråga om aker, hvari ståndets ledamöter ej kunde väntas ga någon insigt samt framhöll att man deri vorde framförallt lita på sakkunnige mäns aukoritet. Tal. fann förslaget i allmänhet godt och var färdig att bifalla det; men om ständet ej ville gå in derpå, önskade han att man åtmintone icke måtte ogilla utskottets principer, utan skrifvelse till K. M:t anhålla om frågans framäggande i sin helhet för kommande ständer. Tal. försvarade afgjordt lottningen. Motståndet not den komme icke från några kristliga känslor, tan från afunden, och ådagalade att man icke var redo att när som helst göra sin pligt. blott lerföre att icke alla andra på samma gång upp: allades att göra det. — Härom förenade sig tyrkoherden Wennerström, doktor Lindgren, rosten Bergvall, domprosten Björling, prosten Janzon, doktorerna Moberger och Söderberg, V! viskop Sundberg, prosten Lundberg bi Kyrkoherden Ötterström uppläste ett skriftligt k. införande, hvari,tal. lifligt förordade en allmän! olkbeväpning med god öfning i vapnens bruk, nen förkastade allt hvad lottning heter och äfven riköpning, såframt den icke beror på fritt aftal, amt påpekade åtskilliga önskningsmål, som i den u öreslagna skrifvelsen borde underställas K. M:ts fe epröfvande. he Doktor Petreili genomgick i ett mycket långt ,; öredrag utskottets betänkande, försvarande det å bi mbetets vägnar såsom utskottsledamout och benötande de invändningar, som blifvit deremotsc ramställda såväl vid den gemensamma öfverlägg tc ingen, som under dagens plenum. — Äfven dom di Br Sonden försvarade lotwningen och yrkade I k; ifall. Hofpredikanten Rosenius yrkade afslag, förTe astade lottningen samt förklarade sig både sjelf ara skarpskytt och säker skytt. 6 Prosten Tegner talade för bifall till K. M:tsry örslag och fann sig särdeles lycklig öfver attg cke hysa den åsigt, som oblygt nog blifvit; ttalad i tryck, att ett bifall dertill skulle varal. ådligt för landet. Inseende fruktlösheten af ett !P) rkande å bifatl, nöjde sig tal. slutligen med att fö nstämma med pro essor Ribbing eller borgare-)m tåndets beslut. (Sannolikt visste ej tal. att detta g ednare innehöll ett uttryckligt ogillande.) Vv Doktor Gumzelius såg icke något synnerligt d ndt i lottningen, men trodde att man borde akta ig för att stöta opinionen för hufvudet, då denna m u vore stämd deremot. Tal. hyste också så pass vi nycken aktning för pressen, att han trodde den og: komma att framdeles antaga ett mera sansadtlm pråk och småningum omstämma opinionen ilm amma riktning, samt rekommenderade slutligen ill antagande borgareståndets beslut om uppskof, ned ogillande af utskottets förslag. e Doktor Moberger afslutade debatten med litet oc wassuddigt skämt och instämde med professor (I Uibbing, hvars förslag efter flera voteringar anfa ogs med 31 röster mot 10, som afgålvos för. orgareståndets beslut. — Pp ErEHsm—ss ss TE:mRAANTI RIS TII Åh mm DD NO DD oo 4 DR PSN