Aftonbladet – 9 maj 1866, sida 3

En svensk fångos rymningsförsök. (Forts. fr. n:r 96 B.) Enligt hvad förut blifvit nämdt återkom Wilhelm Andersson i Februari 1863 till Malmö straffoch arbetsfängelse. En så djerf och förslagen rymmare bevakades naturligtvis nu med den ytterligaste uppmärksamhet. Han skickade sig då utmärkt väl och visade sina väktare all lydnad. Att ständigt förvara en så arbetsskicklig och användbar person i cell, endast i afsigt att hindra rymningsförsök, bade varit både obarmhertigt och klandervärdt. Han blef derföre använd till hvarjehanda arbeten inom fängelset och tilivann sig efterhand ett visst förtroende 1). Men åträn efter friheten öfvergaf honom icke: rymningsplaner uttänkte han beständigt. — Om sitt sista och djerfvaste rymningsförsök har han sjelf afgifvit en berättelse, som ordagrannt blifvit Troed och hvilken ligger framför oss. i skola återgifva den med några förkortningar. Man skall deraf inhemta, att Andersson blifvit utrustad med ett briljant hufvud och att han till och med förvärlfvat sig en viss grad af bildning — i fängelset, der han så länge förvarats, och genom samtal med andra fångar, som sannolikt haft bildning innan de förspillde sin frihet. Anderssons berättelse är af följande hufvudsakliga innehåll: Misslyckas två ting, bör väl det tredje lyckas. På detta har jag gätt och tänkt ganska länge; men verkställa är Jikviest icke alltid d gamma a å vilja. åfven: ren nhamn grämde mig, och ja; har icke kunnat allägsna den tanken! bättre lycka nästa gång. Tusende planer att rymma från fängelset i Malmö ha sysselsatt mig, och lika många hinder ha genom vederbörandes ofta förändrade bevakningssätt och fint anlagda spejerier hindrat utförandet af mina ifrigaste önskningar: att DD 1) Under det Andersson förvarades på cellfängel set i Wexiö och der vårdades för sina kylskador, erfor den nitiske fäpgelsedirektören kapten Otto Påhlman ganska snart att Anderason endast genom en mild behandling kunde: . förmås ätt redogöra för gina tjufbragder T der den sista Trihetstidert TF början var ban ytterst fåordig och visade en styf hållning, Efter några dagars förlopp blef det overksamma eell-lifvet odrägligt. Han begärde arbete, och fick då eu — spinnrock jemte lintågor, af hvilka han genast beredde det vackraste garn. Denna sysselsättning jemte hr Påhlmans samtal med Andersson om hans föräldrar, barndom m. m. förmildrade lynnet, och han bedyrade nu, att om han första gången blifvit intagen i cellfängelse, i stället för 1 det gemensamhetsfängelse, der han som TRE ling uppfostrades för vidare brott, så skulle hans sednare lefnad möjligen blifvit bättre.