Aftonbladet – 5 maj 1866, sida 3

Rätltegångsoch Polissaker. Åtalet mot Engelska banken. Stadsfiskalen Silfversparres åtal mot engelsk-svenska banken om ansvar för af banken utgifna räntebärande skuldsedlar, hvilka åklagaren uppgaf vara tryckta, förevar ånyo,i förgår inför rådhusrättens 1jerde afdelning. Åklagaren åberopade i detta hänseende såsom vittnen boktryckarne Laurin och Nyman, hvilka, hörda på ed, intygade den förre, att han för sin del icke kunde finna annat än att kontexten till den åtalade förbindelsen var skrifven med bläck och icke tryckt, samt den sednare bestämdt tog på sin ed. att den var skrifven med bläck, hvarom han öfvertygat sig genom en helt enkel analys medelst s. k. bläckpulver. Engelska bankens ombud, hr Dalman, lät äfven höra en af bankens bokhållare, hr Höijer, som intygade, att han med egen hand skrifvit den åtalade förbindelsen. Oaktadt sålunda åklagarens påstå ende var med fulla bevis vederlagdt, fortfor han likväl att yrka ansvar å de tilltalade, under påstående, att engelska banken icke hade rättighet att utgifva räntebärande skuldsedlar, hvartill hr Dalman genmälde, att såvida banken, lika väl som hvarje annat bolag eller enskild person, egde rättiglet att göra skuld, d. v. s. upplåna penningar, den följaktligen äfven måtte vara både berättigad och förpligtad att derå utgifva skuldsedlar med ränta. Slutligen ingaf hr Dalman följande anförande: j Till Stockholms rådhusrätt! Då vid föregående .rättegångstillfälle vårt ombud framställde den mening, att äfven för det fall att den åtalade räntebärande skuldsedeln skulle befinnas till kontexten tryckt eller graverad, ett sådant förhållande likväl ur ingen synpunkt kunnat vara lagligt föremål för åtal från allmän åklagares sida, anhålla vi att få något närmare utveckla grunderna för denna vår me ning. Redan enom k. kungörelsen den 2 Augusti 1792 förordnades, att dädanefter enskilda personer icke egde på större eller mindre summor utgifva tryckta assignationer eller invisningar på andra enskilda män, vid ansvar såsom för falsk myntning, hvilket förbud genom k. kungörelsen den 27 Mars 1817 förklarades inbegripa jemväl graverade assignationer. Derefterförordnades genom k. kungörelsen den 13 Juli 1818, att den, som dädanefter beträdes med utgifvande af tryckta eller graverade assignationer eller invisningar, skulle första gången böta deras dubbla belopp och andra gången med ytterligare fördubbling af böterna tillika anses förlustig medborgerligt förtroende,