Aftonbladet – 5 maj 1866, sida 3

Motivet till dessa författningar var uppenbarligen den då alltför gängse seden, att bruksegare, industriidkare eller andra enskilda personer på en tredje person utfärdade tryckta eller graverade invisningar, hvilka utan ränta löpte såsom betalningsmedel man och man emellan och gåfvo anledning till missbruk af flerahanda slag. En sådan transaktion rörde nemligen icke blott utställaren och emottagaren af invisningen, utan äfven den person, hvarpå densamma var ställd. Jag lemnar derhän, huruvida sistnämnde författning ännu kan anses ega gällande kraft eller vinna tillämpning efter den genom vexellagen nu medgifna rätt att utgifva tryckta eller graverade vexlar, hvilka ju äro af samma art som invisningar, och derå något annat icke behöfver vara handskrifvet än summan, utgifvarens namn och tiderna, hvarförutan tryckta depositionsbevis eller qvittenser opåtalt utfärdades både af allmämma verk och enskilda personer o. 8. V. Men hvadsom är alldeles otvifvelaktigt det är, att ifrågavarande förbud angått allenast utfärdandet af tryckta eller graverade invisningar och icke omfattar räntebärande skuldsedlar. I afseende å dessa kan rimligtvis intet annat åtal komma i fråga än från skuldsedelns innehafvare, såvida utgifvaren derat vägrar infria densamma: Ty väl stadgar 1798 års k. förordning, att intet skuldebref är gällande utan att vara egenhändigt skrifvet eller bevittnadt, men något kriminelt ansvar är icke stådgadt för den händelse att annorlunda förfares. Endast för den händelse, att utgifvaren nekar sitt namn eller vägrar betala, kan han dömas såsom för bedrägeri enligt 22 kap. 13 straffbalken. Men i annat fall och om skulden erkännes blir äfven den tryckta skuldsedeln tvifvelsutan både gällande och betalningsgill och innefattar således ur ingen synpunkt något slags brottslighet, som kan bli föremål för allmän åklagares talan. Af hvad sålunda blifvit anfördt lärer vara uppenbart, att stadsfiskalen Silfversparre saknat hvarje slags anledning att anställa ifrågavarande åtal, hvarför vi fortfarande yrka, att det må förklaras vara obefogadt, och stadsfiskalen dömd till ansvar enligt 29 kap. 3 S rättegångsbalken äfvensom att ersätta vårt besvär och tidsspillan med minst 50 rdr rmt. Stockholm den 3 Maj 1866. J. Moll. D. Gray. Genom W. F. Dalman. Domstolen resolverade, att utslag kommer att gifvas om tre veckor, eller torsdagen den 24 dennes. (D. B.) — Gripen tjuf. Natten till den 25 sistl. April föröfvades uti Kristiania en djerf inbrottsstöld i en juvelerare Vollmans butik. Tjufven tillgrep en större mängd kedjor, ur, knappar och andra arbeten af guld. För stölden misstänktes en sotare Frans Petersen, hvilken kort derefter var försvunnen, och då man hade skäl antaga att han begifvit sig till Göteborg, hitsändes polistjenstemän såväl landsom sjövägen. I gårlyckades det polistjenstemannen Ring att i närheten af Uddevalla gripa Petersen; som befanns inneha större delen af de stulna sakerna. Han hittransporterades och införpassades till cellfän-: gelset, för att i natt med ångbåt återsändas till Kristiania, — Wimmerby den 27 April. Uti hemmanet Östra Hult af Hvena socken och Sevedes härad har natten emellan den 18 och 19 dennes ett upprörande våld egt rum emot arbetaren Carl Joh. Johansson i Sjövik, som blef slagen med stenar och störar så illa, att han förlorade sansningen, hvarefter han af våldsverkarne kastades uti en förbiflytande bäck, hvarest Carl Johan Johansson påföljande morgon kl. mellan 4och 5 blodig, sönderslagen och sanslös påträffades af sin svägerska pigan Christina Carlsdotter, hvilken lyckades draga upp honom ur bäcken, der Johansson låg framstupa, med hufvudet på en tufva, öfver vattnet. — Sedan pigan fått så mycket lif i Johansson att han kunde, efter upprepade fråsor, om hvilken eler hvilka, som så rysligt misshandlat honom, nämna krukomakaren J. F. Rosengren. och skräddaren Sven Peter Svensson under Östra Hult, skyndade pigan fram till Östra Hults by och erhöll hjelp till Johanssons hemförande, hvarefter provincialläkaren dr Tengvall tillkallades, som förordnade om Johanssons införande till härvarande sjukhus, för att bättre kunna vårdas. annen Jigger nu å sjukhuset, men är så illa slagen i hufvud och ansigte, å armar, bröst. ja hela kroppen. att föga hopp förefinnes om hans tillfrisknande, helst inflammaion i båda lungoma tillstött, en följd naturigtvis af att mannen legat så länge sanslös i det s alla vattnet i bäcken. — Då detta nedskrifves efver karlen ännu, ehuru med föga lif. — Vederbörande kronolänsman har hållit undersökning på stället, hvaraf framgår att en af våldsverkarne ir ofvannämnde Rosengren, som länge skall ha yst hämnd och agg till den slagne och lofvat att märka honom, såsom han uttryckt sig. Vidunlersökningen hade Rosengren aflägsnat sig från emmet, så att han då icke kunde i häkte innanas; men vi tro oss veta att spaningar efter Rosengren pågå. . . Sedan detta var nedskrifvet erfara vi, att den å grymt misshandlade Johansson aflidit härstädes istl. onsdag omkring kl. 2e. m. samt att Rosensten blifvit häktad och till härvarande häradsäkte införpassad. (W.T.) — Välförtjent belöning. Förliden onsdag, sent å aftonen, inkom å polisvaktkontoret i Katarina örsamling arbetshjonet vid södra arbetsinrättingen, n:r 406, Carl Johan Andersson och med ig hade ett annat arbetshjon, Johan Fredrik ind, under förmälan att Lund anmodat honom lja en kopparflaska, den Andersson trodde ej ara ärligt bekommen. Då Lund å väktkontoet tillspordes om åtkomsten af flaskan, uppgaf an att han hittat densamma å Lundtmakargaan; men när han i går undergick förhör i poiskammaren, erkände han att han stulit densamna från en bondvagn, som stått vid Slussplaen. Arbetshjonet Andersson erhöll i belöning ör sin visade ärlighet 3 rdr ur poliskassan.