Aftonbladet – 5 maj 1866, sida 3

I fru vill ho. — Värdinnan runkade på huflvudet, — Tvråhundra riksdeler, är frun I nöjd med det? (Lägenheten bestod af en Isal och två småram.) — Nej, svarade den I obevekliga, jog mäste ha mina rum tillI baka, ni kan icke få bebålla dem till något pris. P Vår riksdagsman måste flytta, så kärt honom var att deltaga i behandlingen afkonI skriptionsfrågan pä riddarhuset. Detta vilda spekulerande på uthyrning af rum, som var synnerligen väl egnadt att skrämma folk ifrån att besöka en exposition, hvilken skulle kunnat tyckas mindre afse industriens fromma än de resandes plundriog och som således utan tvifvel skulle I slagit värst ut för de spekulerande fruntimren sjelfva, har lyckligtvis funnit en regulator i den i dagarne inrättade rum-uthyrningsbyrå, som blifvit ställd under öfverinseende af en af hr öfverståthållaren tillsatt komit af sansade och betänksamma män; så att nu kunna våra vänner, näroch fjermare, i allt lugn rusta sig för hitresan, utan fruktan att vid ankomsten till Birgers af gammalt för sin gästvänlighet berömda stad falla i röfvarehänder. Konskriptionsfrågan, genom hvars afgörande i nådigt föreslagen riktning våra glorvördiga ständer slutligen skulle komma att häfda benämningen patres conscripti, konskriptionsfäder, hängde öfver vår första-majhimmel lik ett åskmoln. 1 dag har det ändtligen urladdat sig. Man pliktfäller lotteri på fast egendom, men man ställer landets far bakom lyckobjulet vid lottdragninfn om landets söner; jag är ej i stånd att inna följdriktigheten häri, liksom man kan hysa sina tvifvel om de ädles, välbördiges Ee. befogenhet att vidare stifta lagar för nationen och göra sig till tolkar af hennes vilja och önskningar, sedan de sjelfva en gång högtidligen förklarat att de icke mera representera denva nation. Det tyckes dock vara i gudarnes råd beslutadt att våra gamla ständer, hur illa de representera — utom på sina middagar och sexor — skola bli sittande här till domedag. För ögonblicket är det den allmänteuropeiska situationen som qvarhäller dem i det kära Stockholm. Efter all sannolikhet, säger man, stå vi nu vid ingången till ett krig, som, en gång börjadt, väl icke slutar förr än det blir europeiskt; och regeringen, menvar Allehanda, finner väl betänkligt att hemförlofva ständerna i ett sådant tidsmoment. Dessa krutgubbar skulle då bättre lämpa sig till krigsbruk än de svärmare, hvilka den nya riksdagsordningen väntas tillföra oss? Eljest se vi icke nvarför den nya representationen icke skulle kunna första gången sammanträda som urtima. Vid tillfälle af krig bruka just frieka viljor och krafter företrädesvis tagas i anspråk. Än äro våra tårar icke bryggda, ej heller är vår djupa sorg ännu kommen i fart?, säga Donalbain och Malcolm då deras omgilning gråter öfver mordet på deras fader konung Duncan. Glädjen är, liksom sorgen, icke alltid strax färdig att göra chorus med hela verlden. Om vi således icke känt oss kallade att deltega i djurgårdspromenaden på första Maj skall våren icke vara oss mindre välkommen för det, liksom vi i dessa dagar haft vårt nöje af en rad moderna toiletters beskådande, fast icke i den kungliga cortegen. Den på Dramatiska teatern nyss uppkomna franska komedien ?Så kallade englar eger i så fall ett stort värde, att den ger oss en lefvande föreställning om det tredje kejsardömets märkvärdiga brist på smak under all dess öfverdådiga lyx. Men teaterns förståndiga familjefäder fråga sig med ängslan hvart det skall taga vägen med en repertoire, som hufvudsakligen är anlagd på damernas klädsel, och der en aftons triumf måste betalas med lönen för ett år. Gällde dessa galna toilettutgifter teaterkassan, ginge det väl an, ty denna hade alltid den utvägen att inbespara på ett håll hvad som lösades på ett annat, och kunde t. ex. ta gen sin skada för Englarnes4 dyrbara toiletter på Timon af Athen, som för närvarande håller på att uppsättas och i hvilken en viss torftighet är fullkomligt i kostymen; men då det nu är så stäldt, att aktriserna sjelfva skola hålla sig med kostymer, måste konstnärinnan med 1350 rdrs lön naturligtvis träda tillbaka för den som har 4 eller 6000, hvilket icke kan vara bra tör konsten. Eljest ha de kungliga teatrarnes dramatiska artister allt skäl att vera nöjda medl: det interregnum eller interim som för närvarande råder inom verket. Hvar och en har fått uppträda i sin älsklingsroll: hr Swartz som Hamlet?, hr Sundberg som cSullivan?, fru Hwasser som ?Syrsan?, 0. s. v. I den sista franska komedien föregår en duell för fru Wennboms skull, Callmån, Dörum, Jolin, Norrby — alla ha blifvit använda, alla ha varit lyckliga. Men operan har lidit på sina inre stridigheter, taktpinnen har icke mäktat beherrska den; få se hvad gardesbattongen kan göra. Medan jag grubblar öfver tidens flärd faller mig under ögonen några betraktelser af en främmande yrkesbroder. Lyxen — säger han — är, när allt kommer omkring, icke nödvändigtvis synonym med lasten och osedligheten. Hvar tid har sina fel, och man bör bedöma civilisationen i dess hel het och icke från vissa särskilda sidor. Man skall då fiona att vår tid icke är sämre än de som föregått densamma. Verlden gör för hvarje dag underbara framsteg, och jag nödgas misstro pessimisterna, emedan afunden oftast utgör en beståndsdel af deras tilosofi. För att rättvist bedöma ett land, en man eller en epok måste man betänk-amt atväga både det goda och det onda, och icke uteslutande sysselsätta sig med ettdera. Vårt sekel kommer helt visst att efterlemna ett ljust spår i bistorien. Trots de tilifälligheter som i förstone skakade det, fullföljer det orubbligt sin gång och tillägger oupphörligt någon ny välgerning till mensklighetens arf. Låtom oss då vara öfverseende med dess fel och begärom ej att det på samma gång skall vara djerfhetens och besinningens sekel. Summan af dygder är mähända större än den af fel och svagheter, och man glömmer förmycket att i våra dagar de förra dölja sig, under det att de sednare öppet träda i dagen. Vi se många lastens fanfaroner och jag slår icke dessmindre vad om, att denna tid är mera: hederlig och moralisk än de tider då dygdens fanfaroner florerade. De som förklena det samhälle i hvilket de lefva, äro alltför benägnoa att uppsöka sina exempel på trottoirerna. Man behöfver emellertid icke stiga ända upp i vindskupan för att finna det goda. det rätta och det hederliga. Ungdomens största fel är måhända att finna verlden sämre än den är; hunna några är längre fram i tiden upptäcka vi hennes öfvervägande ljusa sidor.? urry.