Aftonbladet – 5 maj 1866, sida 3

och tillika utan tvifvel ett bland de mest framstående inom vär nyare romanlitteratur. Både af dessa och flere andra skäl påkallar boken således i hög grad uppmärksamI heten, och icke minst derför, att den utgör ett bland de första försöken att bygga en Istörre roman på motiver, uteslutande hemtade ur vårt svenska folklif. lösandet af denna svåra uppgift anse lvi förfottarinnan ba Jyckats så som högst få, om ens någon, före henne; och när vi söga detta, tro vi oss redan dermed ha gif(vit arbetet det bästa vitserd. Öfverallt ådagalägger förfatlarinnan stor förtrolighet med folrets lynne, seder, hemlif, uttryckssätt m. m. på den ort, dit hon förlagt handlingen, nemligen nordligaste de jen af Bohuslän, på norska gränsen; och redan valet af denna lokalitet, der motsatsen mellan bönder och tatare är starkare och mer utpräglad än annorstädes i Sverge, visar, att hon gått tillväga med förtänkTsamhet och klart medvetande om sitt mål. En allmän arcmärkninvg, som dock med skäl skulle kunna göras, är att författarinnan stundom låtit uf denna bekanskap med f vet förleda sig till att utmåla en del uppträden derur med en bredd, som ej varit behöflig för handlingens motivering och utveckliog, ehuru man villigt må medgifva den stora virtuositeten i skildringarne. Hvad som deremot förtjenar utmärkt erkännande är sjelfva hufvudplanens klarhet och folkenlighet. Utryromet medger oss ej här ett närmare ingående på en granskning af denna plan; vi vilja blott nämna, att romanen tecknar, huru en tatare-yogling (Gunerus Friberg) af en egen händelse kommer att bli uttagen från sin kringstrykande slägt och uppfostras bland kristna menniskor?; huru han förälskar sig i en ung bondhustru (Margreta i Prestsäter) och med glödande energi förstår att vinna hennes vänskap och slutligen genkärlek, samt hur han härigenom och genom det nya bildningsstadium, i hvilket han ingått, alltmer känner svalget mellan sig och sitt olyckliga slägte vidgas. Många band gvarhålla honom dock vid detta, och starkast ett: hans fordna ungdomskärlek till den sköna taterskan Agatha, hvilken å sin sida ännu älskar honom med den mest rörande trohet. Ur detta Guneri dubbelförhållande samt ur den pligttrogna, men älskande Margretas ställning som hustru till en mild och medgörlig, ehuru supig man, framgår nu den sedliga konflikt, som utgör romanens kärna. Vi kunna ej här följa utvecklingen af handlingen i dess enskildheter, hvilken författarinoan med stor konstnärlighet tecknat; slutet blir emellertid icke gndt. Det till en tid liksom tämda tatarblodet hos Gunerus frambryter åter allt mer, ju häftigare lidelsen för Margreta brinner 1 hans inre. Han har beslutit att våga allt för hennes egande, sedan hon blifvit enka, och han begår s!uiligen i ett ögonblick af ursinnig vrede en handliog, som för alltid skiljer dem ät, i det han mördar den stackars Agatha, med hvilken han eger ett barn, och som, eggad af sin slägt och sin orubbliga kärlek, vill göra stammens och sina rättigheter på honom gällande. Han dör för lagens arm; men Margreta förlåter honom, och tiden, allföreonaren, bringar småningom ro och försoning åt alla, som varit indragna i denna konflikt. . Inom denna ram har nu författarinnan inneslutit dels en följd af färgrika och trogna skildringar af bohuslänska bondens lif och den honom omgifvande naturen, dels en serie af psykologiska analyser, utförda med stor finhet och skarp blick, samt ätergifna mest i samtal af en egendomlig ton, som j endast då och då lider af någon förkonstling, men merändels noga sluter sig till :olkets eget uttryckssätt. Karaktersteckningen, som är hufvudsak för författarinnan, företer mycken omvexling, många drag af förträfflig effekt, mycken sanning och stort djup; men vi anse det oaktadt, att hon ej lyckats fullt öfvervinna ett fel, som redan från början vid lädit hennes romaner, nemligen en viss osäkerhet, ett visst dunkel i personernas ekildrande, som gör att, så ypperligt utförda karaktererna än i vissa delar äro, blir dock totalintrycket af dem ofta ett förvirradt. Hufvudpersonen här t. ex. är visserligen i grunden så anlagd, att han skall slitas mellan det svarta blodets? lockelser å den ena och sin bättre menniska å den andra sidan; men öfvergångarne i hans lynne, motsatserna i hans karakter äro dock för tvära, för bjerta; särdeles har hans slutliga brott, så begripligt det än genom en omsorgsfull motivering kunnat blifva, nu utseerdet af en galen nyck, hvars enda förklering ligger i ett sjudande blod. Om nu ockeå författarionan ansett denna förklaringsgrund tillräcklig — och det vill så synas — så måste vi deremot invända, att hjelten härigenom sjunkit till en punkt, der det högre deltagandet för honom måste förvandlas till ett blott medlidande med en hardt vär sinnesrubbad. Författarinnans yrkan på det svarta bladets?, temperamentets, makt är med andra ord en mystisk åsigt, och liksom all mysticism, af hvad slag den vara må, hinderlig och stötande för ett konstverks utarbetande. Vi beklaga, att tiden ej medger oss ett närmare utvecklande af denna sats, men hoppas att antydningen om vår åsigt dock kan tjena till nägot. De öfriga karaktererna äro tecknade med vida större följdriktighet, och isynnerhet framstår Margreta som en älsklig skapelse af författarinnans fantasi. Tatarföljet, den mörka bakgrunden för taflan, skymtar fram endast då och då; men detta till mycken effekt för det hela. Akatha, hulfvudrepresentanten för denna stam, är en figur af synnerlig poetisk fägring och alltigenom ypperligt skildrad. Och på tel om ypperliga skildringar kunna vi ej underlåta att än en gång fösta uppmärksamheten på det rika natursceneriet, som är anbragt med säker, ledig och dock safifull pensel. Till allt detta och flera andra förtjenster kommer slutligen en af synnerligt högt värde, icke minst derför, att den hos våra skrifvande damer är så sällsynt: vi mena stilens elegans, färgrikedom och originalitet — egenskaper, som göra författarinnan, oafsedt hennes i öfrigt utmärkta talang, till en af våra yppersta stilister. Frihandelsrörelsens uppkomst, fortgång och seger