Aftonbladet – 2 maj 1866, sida 6

för ha de funnit på detta om fransmannen. Hvad behöfde du sätta dig ned och skrifva om fransmännen, Roger? Jag trodde verkligen att du var alltför förståndig för att bry dig om deras inbillningar och teorier; men om det pu är du som är bjuden, så vill jag alls icke att du skall gå och sammanträffa med de der utländningarne hos whig-lorden. De borde ha bjudit Osborne. Han är hufvudman för slägten Hamley, om jag också ej skulle vara det; och mig långa de ej, huru de än m5 förställa sig. Dessutom är Osborne sjelf en fin monsieur; han har fått en stark anstrykning deraf, under de resor han ständigt gjort till kontinenten, i stället för att ordentl:gt stonna qvar i sitt goda engelska hem. Han fortfor sålunda att brumma och gräla och upprepade mycket af hvad han förut sagt, tills han slutligex i harmen lemrfade rummet. Osborne svarade honom och sökte bevisa att han hade orätt, hvilket bjott ännu mera uppretade honom; så snart han väl var ute ur rummet, sade Osborne till Roer: 4Naturligtvis far du till Towers, Roger? Jag håller tio mot ett att han är i annat lynne i morgon. Nejt, sade Roger häftigt, ty han var mycket ledsen. Jag vill icke reta honom; jag far icke. CVar icke en sådan narr!4 utbrast Ofborne. Vär far är verkligen alltför obillig. Du hörde ju buru han oupphörligt motsade sig sjelf; och en man, som du, skulle behavdlas som ett barn af... Låt oss icke tala mera om detta, OsborneX, sade Roger, som satt sig att skrifva. Han skref mycket fort, förseglade brefvet och afsände det ögonblickligen. Derefter kom han tillbaka till Osborne, som läste