Aftonbladet – 2 maj 1866, sida 6

till oss, är fri, men att vår spanmål på de utländska handelsplatserna mötes af tullsatser. Talaren ansåg det också vara oförsvarligt handladt, att man borttog spanmäålstullarne; nu, då frågan är å bane igen, borde vi reparera detta misstag, som haft en så förderflig verkan. Landtbruksarbetaren står sig bättre när spanmålen är högt i pris och tvärtom, men arbetaren i städerna erhåller ej brödkakan större derför att spanmålspriset är lågt. Jordbruket har gått framåt, säger man, sedan man skänkte efter spanmålstullarne, och det må nu vara, men det är fråga om huruvida denna skänk varit till nytta för landtmannen. Talaren betvifiade detta, och yrkade bifall till den föreslagna tullsatsen. Frih. O. Hermelin dissekerade frih. Gripenstedts anförande och uppträdde helt förkrossande mot detsamma samt yrkade slutligen tullsats å spanmål. Frih. af Ugglas meddelade, att exporten af hvete stigit oberoende af importen och af råg hade under åren 1861—63 importen öfverstigit exporten med blott 1200 kubikfot. Under sednaste året utgjorde exporten 13,382,294 kubikfot mot en import af 800,000 kubikfot. Kan det väl, efter dessa fäkta vara skäl att gå tillbaka och upphäfva den tullfrihet, som nu under ett decennium funnits i vårt land? Ingen har vid klagovisorna deröfver, att vi ha att kämpa mot ofördelaktiga förhållanden i jemförelse med utlandet, behagat nämna att jordvärdet är högre i utlandet mot i vårt land samt att dessa länder också hafva sina ogynnsamma förhållanden att ämpa mot, för att kunna utgöra sina höga räntor. Yrkade afslag. Grefve A. Posse instämde, äfvenså frih. Ahlströmer och frih. v. Schwerin, hvilken sednare förklarade, att från statsinkomstens synpunkt det ej funnes skäl att belägga spanmål med tull. För tull å spanmål yttrade sig vidare friherre Sprengtporten och grefve Liljencrantz. Med 89 röster mot 77 afslogs den föreslagna tullsatsen å spanmål. Mjöl af hvete och råg. A mjöl hade utskottet föreslagit en tullsats af 80 öre för hvetemjöl och af 50 öre för rågmjöl pr centner. Hr Bennich yrkade afslag, påminnande derom att våra grannländer ha tullfrihet för mjöl. Hr Åkerman inskränkte sig till att yrka bifall, efter som det tycktes att åsigterna om all möjlig tullfrihet vore starkt rotfästade inom ståndet. Med 88 röster mot 86 afslogs de föreslagna tullsatserna. Tullsatsen å gryn, alla slag, afslogs också. Alla öfriga sädesslag, omalna eller i form af mjöl, blefvo i enlighet med utskottets förslag, förklarade tullfria vid införsel. Bönor, humle, lin förklarades tullfria, emot utskottets förslag, på yrkande af frih. af Ugglas och hr Bennich. Deremot bibehöllos nu gällande tullsatser å aska, marinmetall, latunoch trådbandsmessing, i strid med utskottets förslag. Ofriga föreslagna tullsatser å flintor, garn, jute, kamfer, karkasser, kopparstick, korgar, perlor och porslin godkändes. Artizein salt. Utskottet hade föreslagit, att oraffineradt kokoch bergsalt måtte få tullfritt införas. Frih. af Schmidt ansåg det vara af stor vigt, att tullfrihet funnes för en sådan vara som salt, hvilken droge en så dryg transportkostnad. En annan sak äter vore, om det kunde anses klokt att borttaga salutullen, som i årlig inkomst lemnade till statsverket 220,000 rdr, en summa som verkligen vore ganska behöflig. En liten tullsats skulle ej kännas af konsumenterna och tak. yrkade afslag, med yrkande att salttullen skulle bibehållas. Det vore högst påkostande för tal:s känsla, att framställa ett sådant yrkande, ty borttagandet af denna tull vore principenligt; men statsverkets stora behof kräfde detta offer. Grefve H. Hamilton erkände, att salt otvifvelaktigt vore en nödvändighetsvara, och betydlig inkomst inflöte också till statsverket genom salttullen; på denna grund yrkade tal. dertöre tullens bibehållande. Flera industrigrenar behöfde denna vara, fiskerierna t. ex., men någon kännbar kostnad följde ej med, om den belades med tall; detsamma var förhållandet med jordbrukaren, Skatten träffade egentligen mest dem, som minst behöfde varan. Yikade på dessa skäl salttullens bibehållande. Frih. Cederström yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Bennich. Prihandelssystemets uppgift består just deri, att skaffa. nödvändighetsvaror till så billigt pris som möjligt, och salt vore dem mindr;e bemedlades bästa krydda. Genom mellanhänderna blefve varan mycket fördyrad och utminuteringen gör att priset fördubblas. Statsinkomsten vore visserligen ej liten, men om statsverket vore i behof af ökade inkomster genom tullen, så funnes ingen artikel som vore så olämplig derför som salt. Tullinkomsterna ha för detta qvartal uppgått till 612,0009 rdr mera, än under motsvarande qvartal förra året, så att någon fara alldeles icke var för handen. Frih. Klinckowström ställde sig denna gång i frihandlarnes led, sade han, för att åtminstone: en gång få tillhöra ?den upplysta majoriteten?, såsom man behagar kalla dem. Salt vore visserligen en nödvändighetsvara om någon, den vore nödvändigare än brödet, kunde man säga. Tullfrihet för saltinförsel utgjorde en rättvisa åt jordbrukaren, åt Sverges fattiga befolkning. När man kan skänka bort 25 milliooper åt Frankrike på fem år, så kunde man gerna göra en sådan skänk åt svenska folket. Grefve Mörner yrkade, att salt måtte fritt införas; det skulle se rätt löjligt ut, om man satte tull på bergoch koksalt, då enligt franska traktaten är lemnadt fritt inträde för — glaubersalt. Hr v. Koch röstade äfven nu för salttullens. borttagande, han hade alltid så gjort. Tal. anmärkte, att 10 år efter salttullens borttagande hade konsumtionen mer än fyrdubblats — man ser således häraf, att ett stort behof af salt förefanns. Frih. H. Hamilton röstade också för saltbullens borttagande, såsom tal. gjort vid alla de riksdagar han bivistat. Till ersättning för Qen härigenom mistade inkomsten kunde man ju höja allmänna bevillningen. Frih. af Ugglas fann det vara principielt riktigt att borttaga salttullen, men då tullen ej kändes på något sätt tryckande och den beredde en ej ringa statsinkomst, ville tal. att tull skulle åsättas. Varmade frih. Hamilton för att framkomma med ett sådant förslag som det att höja allmänna bevillningen. Frih. Klinckowström ville i sin tur varna frih. af Ugglas, påminnande honom derom, att allmänna bevillningen ändå måste höjas, för att man skall kunna möta de ofantliga skuldsummorna. Grelve Mörner ansåg, att man gerna kunde ätta hög tull på siden och viner, men salt borde ej hafva någon tull; cigarrer kunde högt tullbeläggas, så kunde man slippa se alla trasvargar med cigarr i mun,