Aftonbladet – 2 maj 1866, sida 6

tillhörande barnen, med hvilka hon dagligen promenerade. Ty mrs Osborne Hamley hade icke varit annat än en fransk bonne, mycket vacker, mycket intagande och mycket tyranniserad af de ostyriga små pojkar och flickor hon hade i sin vård. Hon var en fader och moderlös litenflicka, som en gång i utlandet hade alldeles förtjusat em eogelsk familj då hon kom med nägra lingerie-artiklar till madame i hotellet der hon bodde, och madame hade blifvit så intagen af henne att hon genast antog henne till bonne för sina barn och till gunstling och leksak åt sig sjelf, ehuru det naturligtvis hette att det var så godt för barnen att få lära språket af en infödd (från Elsass!). Men småningom glömde hennes matmoder: att roa sig så mycket med Aimåe, eller efserse henne -— man glömmer så mycket i det bullersamma Londonlitfvet — men ehuru hon fann sig mer och mer allena i det främmande landet, försökte hon dock att troget uppfylla sina pligter. Det var under decna tid, som hon sammanträffade med Osborne; en enda vänli uppmärksamhet var nog för att tillförsäkra honom den lifliga utländskans eviga tacksamhet, och det drdjde ej länge förrän både non och Osborne sväfvade i en idealisk kärekshimmel, hvarifrån de oförutsedt nedstörtales, derigenom att Aimees matmoder uppäckte de älskandes förbindelse. Aimee be ;varade uppriktigt sin matmoders frågor, ty on hade ingenting att dölja, sedan hon erkännt att hon älskade Osborne och var älkad af honom, men ingen verlds visdom, nga exempel på rg lättrogenhet, kup.de ubba hennes tillit till den man bon älskade ch trodde på! Mrs Townshend gjorde kanke blott sin pligt när hon skickade Aime illbaka till Meta, der hon först sett henne,