Aftonbladet – 30 april 1866, sida 2

I den stora frågan för degen, som nu hvilande på ständernas bord snart der förekommer till afgörande, inn: håller Göteborgs Handelstidniog för sistl. fredag följande uppsats som vi göra 0ss ett nöja att del gliva våra läsare: I den mån som konskriptionsrågans afgörande vid vår rikedag nalkas, tyckes dess rätta natur och betydelse framstå i ett allt klarare ljus för allmänheten. Man kan ej längre dölja för sig, att det i sjelfva verket är fråga om första steget på en väg, som lika vidt skiljer sig från den, hvarpå armåorganisationen hittills blifvit fullfölja i värt land, som från den, hvilken mäktigt förordas af nyare tiders erfarenhet liksom af den frisinnade uppfatiningen och det klarnade medvetandet af den enskildes pligter mot fosterlandet, neml. folkbeväpningens. På grund af den alimänt insedda omständigheten, att våra reguliera strids krafter och vår föga öfvade beväring tillsammans icke skulle kunna uthärda långvariga och koncentrerade angrepp af en i materielt hänseende mårgdubbelt öfverlägsen fiende, har regeringen framställt detta förslag om utlottniog af en mindre del af beväringen, som sedan skulle genom ökad öfning slutas närmare intill den stå ende armåa eller på sätt och vis. bilda en integrerande del deraf. Vi anse oss ej gå för långt då vi säga, att ett på samma gång mindre ändamålsenligt och mer förhatligt reformförslag svårligen skulie kunnat framställas. Detken ej motsvara sin uppgift, emedan den förstärkning, som den ståerde armån skulle erhälla, om det antoges, blefve alltför obetydlig för att i någon väsentlig mån kunna inverka på utgången af ett krig mot en synnerligt öfverlägsen fiende, och det är förhatligt, derför att det öfverlemnar åt lotidragningen, åt den blinda slumpen, att bestämma hvilka som skola bilda den afdelninz beväringssoldater, som skola förenas med armån, detta sedan bland de 20,000 approberade beväringsynglingarne 5000 först fått friköpa sig. Då dertill kommer, att den som dragit en dälig lott kan få byta med någon, som dragit en bättre, naturligtvis mot en mellangifi i penningar, är det temligen klart, att det blefve landets fattigare ynglingar, som komme att drabbas af konskriptionen, medan de förmögnere skulle kunna undandraga sig den och de dermed förknippade mödorna och farorna. Häruti ligger en orättvisa af bjertaste slag, som icke kan undgå att väcka starkt miss nöje och förbittring, derest förslaget går igenom. Ty i våra dagar är inom de lägre sambhällsklasserna bepreppet om de menskliga rättigheterna så utbildadt och lefvande och krafvet på jealikhet inför lag så starkt, att stadganden, som ginge ut på att låta hela konskriptionsbördan falla på dessa klasser, förbehällande åt de i -konomickt hänseende lyckligare lottade ynglingarne i beväringsäldern rättigheten att köpa sig fria från pligten att våga lif och blod för fäderneslandet, ovilkorligen skulle förekomma äfven de tålmodigaste bland dem, som kunde bli medeleller omedelbart lidande derpå, såsom kränkninger af denna den borgerliga frihetens princip, hvarpå vårt stasskick anses vara grundadt. Någon torde invända, att äfven under närvarande förhållanden det står i den förmögnare yngliogens makt att genom erläggande af en viss penningsumma befria sig från skyldigheten att inträda i beväringens leder, men derpå svaras, att det är stor skilnad emellan denna beväring och den konskriptionsarmå, hvars bildande det kongl. förslaget åsyftar. Den kommer, såsom redan