Aftonbladet – 30 april 1866, sida 2

nförts, att träda i den närmaste förbin-, lelse med den stående sarmen, den skall örstärka den, närhelst krig utbryter, vare ig anfallskrig eller försvarskrig, då vår eväring deremot ej få föras utom landets i ränser. De:s soldater skola således i krigsid intaga ungefär samma ställning som de ndelta och värfvade regementenas, hvad. rigets feror och strapatser beträtfar, men l: fredstid bli de vida sämre lottade hvadl. leras bergning angår, då de, säsom vi nämnt n gång förr, sannolikt skola hindras attl ega fast tjenst i anseende till den för de nilitära öfningarne bestämda tiden, och de ålunda torde komma att söka uppehålla ig genom tllfällig arbetsförtjenst under Jen fyra-åriga konskriptionstiden. Detta är lesto beklagligere som de konskriberade, m vi redin framhållit, komma att reträdesvis, om ej uteslutande, utgöras af attiga ynglingar, på hvilkas hela framtid lenna prekära ställning måhända skall utfva ett i mer än ett hänseende ofördelakigt inflytande. Om denna mot våra frihetsidger och rättsbegrepp så stridande och i så mänga länder, på grund af erfarenbeten, så illa anskrifna sonskription hade varit det enda medlet att utvidga och stärka vårt nationalförsvar, så hade man kunnat fatta, altregerivgen föreslagit den, och att vederbörligt utskoti tillstyrkt den. Men det finnes ju ett annat medel vida mera förnuftsoch tidsenligt, ett medel vida mera klokt och menskligt på samma gång, då det lemnar oss längt säkrate garantier för vår nationella sjelfständigheis betryggande, är konskriptionen, och det icke är såsom denna egnadt ati sprida sorg inom den husliga kretsen. Skarpskytteideen har under de sistförflutna åren omfattats öfverallt i landet med löftesrik entusiaem ; den har gjort sig gällande äfven der den i börjen bekämpades och belogs af kortsyata dårar, som ej insågo dess betydelse för fäderneslsndet, utan blott satie värde på att alltjemt få lefva den bekymmerelösa maklighetens och sybaritiska veklighetens lif, ostörda af anspelningar på stundande faror och vädjanden till fosterlandskärleken. Öfverallt ha ynglingaskaror vaknet till medvetende af pligten att genom lämpliga vapenöfninger förvärfva erforderlig skicklighet för att kunna del:ega i en kamp för fosterlandets frihet och oberoende, derest en mäktig grannes aldrig mättade eröfringsbegär en dag skulle hota dessa på allvar, eller söka utföra de gamla planerna mot den skandinaviska balföns sjelfständighet. Hvad hade varit naturligare, än att regeringen, som redan godkänt skarpskytterörelsen och åtagit sig högsta ledningen deraf, hade sökt befrämja den så att hon i densamma kunnat finna hvad hon sökt, nemligen ett tillfyllestgörende medel till utvidgande af vårt nationalförsvar! Hurlångt riktigare hade ej detta varit än försöket att inympa den för svenskarnes uppfattning så motbjudande konsskriptionen på detsamma. Genom att lemna skarpskyttesaken ett kraf. tigt materielt understöd, genom att med all kraft ärligt och stårdaktigt söka bidraga till dess utveckling efter schweiziskt mönster, genom skarpskyttekårernas och beväringens elutliga sammansmältning, i enlighet med folkbeväpningens ursprungliga ide, skulle en kunna åvägabriaoga ett nationalförsvar, i stånd att motsvara den uppgift detta namn innebär, äfven om landet angrepes af en fruktons ärd öfvermakt. Det är statens pligt att nu taga den unga folkbeväpningen under armarne, och om den uppfyller denun pligt, skall den sannolikt belönas derigenom att folkbeväpniogeni sin ordning en dag tager staten under armarne, då denna står vid randen af sin undergång. Måue vid riksdagen deras röster göra sig gällaede som vilja gifva Sverges oberoende ett värn bestående af hela dess vapenföra ungdom, hvilken fosterlandskärlekens heliga entusiasm samlat kring fonorna, i stället för a!t inflieka i den stående armön en afdelning konskriberade, de der, i allmän. het, taladt, sgnnolikt skulle ikläda sig sia uniform utan en skymt af entusiasm!