Aftonbladet – 28 april 1866, sida 3

(Insändt.) Presterligt qvantom satis. Inom en viss krets ibland Stockholms-prestern: har den föreställningen inrotat sig, att qvantite ten kan godtgöra qvaliteten, att den ringa be gåfvade predikstols-talaren förmår ersätta brister på högre anlag derigenom, att han talar rät länge. Denna falska tro griper omkring sig all mer och mer. Synnerligen har, sedan någor tid tillbaka, Klara kyrka blifvit ett experimen talfält, på hvilket man försöker till hvilken grac långt medelmåttigt utrustade talare är i stånc att utspinna och i detsamma utvattna sina ser moner. I Klara hafva fordom en Hagberg Franzen och Wensioe uppträdt med concisa tal och ännu hörer man, der en Cassel och någor gång en Janzon eller Staaf, bjuda på logisl följdriktiga föredrag, i hvilka hvarje mering s ger någonting. Utan att räcka oskäligt länge innebära dylika goda predikningar den mest äkte kristliga tendens. Men från samma rum, der dt hållits, flöda numera ej sällan, såväl under för middagssom eftermiddags-gudstjensterna, hel: haf af blotta, nog kaleidoskopiskt sammanstör tade — — ord. Dessa, vanligtvis improviserade ord ega mången gång ett, helst för en bildac hufvudstad, särdeles skört inre sammanhang. Di äro ingenting mindre, än hvad Samuel Ödmar visligen begärde af en predikan, hvilken vore tillfyllestgörande jemväl för ett auditorium, gon begär att få höra lifvets heligaste intressen at handlade åtminstone i rediga tankeföljder. Fin nes icke vidare ett prestseminarium till, der pre sternas savoir faire studeras? Endast en ri smak kan gilla, att en mängd af de i Klara på sednare tider hållna predikningarne upprepa si sjelfva fyra till fem gånger. Hvad som rätt vä kunnat sägas (och verkligen har sagts) mec hundrade ord, det repeteras så ofta, att tusende af ord åtgå. Just genom en och samma me nings ideliga omtuggning är det, som om tala ren aldrig ämnade afsluta sina fraser. Dess: kunde ock gerna räcka i fem timmar. Det redar sagda behöfde blott än ytterligare idisslas, så länge presten orkade tala och folk orkade hörs på. I Klara förlängas prest-föredragen just ge nom besagda omtuggning derhän, att de ej sällan vara , ja understundom närmare två hels timmar, tvärt emot det antagna bruket, att et predikstolstal ej bör upptaga längre tid än ? timma. Kommer nu dertill, att dessa tal under stundom icke frambäras med en vänlig, tilldra. ande Johannis-röst, utan framskrikas på ett i yrkan opassande sätt, eller ock att de entonig framgnällas, utan hjertlig värma i taltonen, så förefalla de i dubbelt hänseende monotona, ja iro väl i stånd att jaga församlingsbor, hvilka fordom flitigt hafva besökt sin kyrka, på flykten, Oaktadt i enskild väg framställda anmärkningar, af beskaffenhet som de ofvanstående, fort. tara vissa ibland Klara-prestesna likväl ej blott att för egen del predika allt för lång tid, utan de inbjuda äfven främmande talare dit, om hvilka de veta att de utdraga gudstjensterna lika länge som de sjelfva. Att predikstolstalare unler mera än en timmas tid med sjelfbehag kunna ippehålla församlingen, detta bevisar föga ödmjukhet, som dock är kristendomens första frukt, men väl oratoriskt oförtjenta anspråk, som borde stäfjas. Att detta icke allredan har skedt under den aflidne, sjuklige pastorns svaga styrelse, må ursäktas. Men numera eger Klara en kraftfull inspektor ecclesiee, som i sitt eget tempel håller en i allo ypperlig ordning. Han torde, sedan sanna förhållandet blifvit framstäldt, i nödfall på konsistoriel väg, ej underlåta att hejda dem, hvilka i templet yrkande på försakelse och måtta 108 andra, likväl på samma rum praktiskt bevisa, att de sjelfva icke förstå betydelsen af orlet lagom?. Många Klarabor skulle blifva hr nspektorn förbundne för en dylik, ganska bevöflig, åtgärd. Några, sin kyrka fordom gerna besökande, Klarabor.