Aftonbladet – 28 april 1866, sida 3

DilvIC nediapgdt mangauDbbel. dec summor som genom lån blitvit upptagna och att således en ganska betydlig inhemsk kapitalbildning skett. Men, säger man slutligen, om så skett, borde I någon frukt af denna kapitalbildning förspörjas. främst deruti att, genom ökad produktion, behof af impott förminskats. Då man framhåller detta, glömmer man dock en väldig faktor, som i beräkningen mäste ingå. Jag menar den ökade konsumtionen. Af hr v. Kremer har redan blifvit påpekadt att på sednare 10 år Sverges befolkning med vid pass 400,000 personer stigit. Ser man till hvad dessa måste förbruka, lägger man härtill den så betydligt ökade förbrukning, förmånliga arbetsvilkor medgifvit arbetaren, finner man litt att denna sammanlagda konsumtion vida öfverstiger den ökning i import, som under samma tid egt rum, hvilken, då man afräknar hvad som för reproduktion åtgått (såsom stenkol och bomull m. m.), är af ringa betydenhet. Af hvad jag nu anfört må icke dragas den slutsats att Jag skulle vilja bestrida att jordbruk och industri för närvarande befinna sig uti förlägenhet, uti en ogynnsam ställning. Jag erkänner tvärtom detta och har redan angifvit några af skälen dertill, nemligen de svårigheter uti penningrörelse och varumarknad, som under de sednaste åren egt rum. Härtill kan läggas en pågående omflyttning af penningkapitalen ifrån fasta till rörliga, hvilken så mycket tyngre drabbar jordbruket, som de låneinrättningar, som för jordbruket särskildt äro afsedda, icke, såsom med skäl var förväntadt, kunna ersätta den brist som af nyssnämnda orsak för detsamma uppstått. Men jag förnekar ait i dessa svårigheter tullagstiftningen haft del; och jag påstår att hvarje försök att genom denna lagstiftning afhjelpa desamma, skola utfalla både orättvist och vanmäktigt. Orättvist derföre att, för alt bota en misshushållning, — hvilken jag äfven erkänner, ehuru icke till det omfång och den internationella betydelse man framhåller — man, äfven förden, som icke misshushållar, försvårar tillfredsställandet af behofven; tvingar att antingen inskränka detsamma, eller ock att i och för dem förbruka större eller mindre del af en behållning, som i annat fall till ny kapitalbildning kunnat användas. Jag undrar om staten direkt till någon af eder mina herrar sade: ni förbrukar för 1000 rdr vin, för 4 å 5000 rdr kaffe, socker och andra ifrån utlandet importerade artiklar; ni måste inskränka denna förbrukning med 25 46; icke derföre att ni misshushållar, — jag erkänner tvärtom villigt motsatsen och att utöfver edra utgifter en behållning återstår — men derföre att edra grannar misshushälla. För att nu hushållningen för eder alla må gå ihop, är det nödvändigt att ni hushållar så mycket skarpare; eller ock måste ni i högre afgitter för eder förbrukning lemna ett vederlag, som kan betäcka den förlust, som l:. genom de andras misshushållning uppstår. — I, Jag undrar om någon af eder skulle finnå en sådan bevisning, sådana påståenden, bindande eller rättvisa. i Men försöket skulle äfven utfalla vanmäktig Antager man — såsom mina motståndare göra — att njutningsbegäret, att fålängan, hos en större del af nationen äro så starka att man, för att tillfredsställa dem icke skyr att öfverskrida inkomsterna, — och således med seende ögon går ruin till mötes — tron I väl, mina herrar, att ett sådant lättsinne skulle stäfjas derigenom att skuldättningen med några procent årligen ökades; att det på ett kraftigt sätt skulle återhållas derutaf att sagde ruin med ett eller par år skulle påskyndas? Vill man, på tull-lagstiftningens väg vinna det här föresatta målet, då är i sanning ej nog att höja tullsatserna; man måste genom import-förbud göra misshushållningen omöjlig. Och icke detta allenast. Ty då, när njutningsbegäret vill betala premierna, oloflig införsel icke kan utestängas ifrån våra vidsträckta kuster, må ste man bredvid förbuden ställa konsumtionsöfverflödslagen. Ryggen I tillbaka härför, ifrån den enda utväg, uppå hvilken man, ifrån den bana I viljen beträda, kan uppnå målet, då erkännen I sjelfva att något oriktigt måste finnas : i den grundsats hvars logiska konseqvenser I icke l: vågen att fullfölja. Icke uti tull-lagstiftningen, men uti kreditlagstifningen ligger botemedlet för den misshushåll) ning I öfverklagen. Gören denna allvarsam, in: skränken, hvad möjligt är, den lösliga krediten, den, som icke af reel säkerhet eller af betänksamt och beräknande förtroende uppehålles. Förkorten tiden för handelsboks vitsord och förhindren derigenom konsumtionskrediten att allt för långt utsträckas. Gören utsökningslagarne stränga och tvingen sålunda att hastigare och bättre fylla förbindelser. På detta sätt — men äfven endast på detta — skall den misshushållningens kräfta : kunna botas, som onekligen till icke ringa dell, anfrätt samhällskroppen. j På tal om skyddstull-lagstiftning, kan jag icke undgå att framhålla ett af de största fel, som vidlåder detta system, nemligen den till omöjlighet gränsande svårighet att rättvist afväga denna lagstiftning. Ingen, icke ens den, som med lju: saste förstånd och skarpaste iakttagelseförmåga . egnat hela sitt lif åt kännedomen om sitt lands . näringar och industri, kan så fullkomligt intränga uti alla deras förhållanden, så införlifva sig med ! deras verksamhet, att han skulle kunna följa en : någon viss artikel, åsatt tullsats hela kedjan afl:dennas verkningar igenom; att han med någor; lunda säkerhet skulle kunna bestämma det tull-, skydd, som i förhållande till förbrukningen af sagda artikel bör annan produktion tillkomma. Gifvet är nemligen att om, genom tuilsats, en il!: 4 l vara fördyras, hvar och en, som förbrukar densamma, måste i utbyte gifva mera än förut, gifva något af hvad han förr kunnat använda för tillfredsställande af andra behof eller ock till kapitalförkofran; med ett ord att en förlust drabbar honom, motsvarande den vinst det ökade priset å varan gifver dess tillverkare. Då nu väl icke: kan anses rättvist att på annans bekostnad skänka ( vinst, uppstår härutaf en skyldighet att genom l, proportionerligt tullskydd å nämnda förbrukares tillverkning gifva honom ersättning för det stegrade priset på hans förbrukning. Och så vwi-l: dare all konsumtion och produktion igenom. ! Skulle nu äfven genom en slump man lyckas att 1 så afväga tullskydden, hvad har man väl vunnit? Intet; ty der ingen förlorar kan ju icke heller I ågon vinna. Enda följden af en sådan lagstifti ning blefve — såsom friherre Gripenstedt i sitt anförande omnämnt — ett allmänt fördyrande; det vill säga — för så framt icke tillgången på l! Å S ( Å L! t förmedlingskapitalet stege i samma förhållande som varupriset, eller ock erhölle hastigare omlopp — ett allmänt försvåradt varuutbyte. Dock, icke ens med denna olägenhet kan rättvisa köas; ty tvenne förhållanden finnas, som gäcka agstiftningen. Det ena är det, att all vara icke har lika egenskap af nödvändighetsvara och att, till, följd häraf, dess större eller mindre afsättning af priset är beroende. Tillverkaren af en sådan kan således icke — för så vidt afsättningen icke skall minskas — tillgodogöra sig allt det skydd, som för hans produkt är afsedt. —II Det andra är att all tillverkning icke förinhemskt k varuutbyte är beräknad utan att en del af den-l!t amma utgår för utbyten med utländningen. Då kh för denna del icke statens lagstiftning, utan verldsmarknaden, bestämmer priset, försvinner för densamma all verkan af tilldeladt skydd. N I sammanhang med hvad jag nu yttrat och i med det framlagda förslaget att, genom åsatta tullar, höja vriset på födoämnen, ville jag till9 jordbruket rikta en varning. Vi minnas allali det höga pris, hvartill spanmål uti medlet afla 1850-talet uppsteg, äfvensom verkningarne af detI, samma. Den förhöjda lefnadskostnaden tvingade arbetaren att uti högre arbetslön söka ersättning; en naturlig fordran, som särskildt gynnaf des af den starka efterfrågan på arbetskraft som F samtidigt förefanns. Arbetsgifvaren, hvar och n, som hade något att aflåta, begagnade sig härutaf och — då hans sträfvande icke af starkare konkurrens motverkades — höjde prisen Gin utöfyer hvad af ofvannämnda orsak Free BTERden Bye PAR INGET enskilda — bostad och varor. Då nu, efter några år priset på sparimål föll betydligt, månne , väl öfriga pris i förhållande härtill nedgingo . eller sträfvade man icke att, hvad möjligt var, bibehålla dem, som föregående tid skapat? Af samma orsak kunna äfven framdeles samma följder uppstå. Fördyras födoämnena betydligt, fördyras ärbetspriset, skall en hvar, grillig att se den vinst minskad, Hvilken han förut åtnjutit, uti höjda priser söka skaffa sig fösättning: Och då, efter få år, åsatta tullar på lifstörnöden Harttagas — ty, M. H., stiger priset på nämnda förnödenheter Tvgt, skall ett konstladt fördyrande a if dem mötas med sådan ovilja att icke ens det i a intresset skall våga ett motstånd — då j des jordrukets o kall jore 4 : heter e a tå ister falla tll-normalix intrde-etct vida långsam. andra varor ä Å. t följ it jag icke kan! kottet äsatt. Hvad laduår, förekommer derjemte, att dpunkten för försök att för dem stadga tullet under Kort tid Af hvad jag nu a illa de tullsatser yt ärdsprodukterna a ler a dd är minst sagdt illa vald. : En häriande ho