Aftonbladet – 28 april 1866, sida 3

gp a a aAa 0 HR Ståndet åtskildes kl. 3 e. m. Lifemedelstuliarne. Ett af de märkligare yttrandena under den i riksständen nyss slutade behandlingen af tulltaxan var det anförande, som afgals af grefve af Ugglas rörande lifsmedelstullarne. Vi ätergitva det här i sin helhet såsom väl egnadt att reda begreppen med afseende på flere hithörande frågor. Grefven yttrade: Det är med en viss tvekan, jag i denna öfverläggning deltager. Jag kar nemligen icke onyttig strid, och det förefaller mig att ens ning inom detta stånd för närvarande herrskar, som är föga gynnsam för de åsigter jag förfäktar. Jag kan dock icke, utan en protest, se åtgöranden vidtagna, hvilka, enligt min uppfattning, måste för landet blifva skadliga. Om jag, uti hvad jag nu går att yttra, något aflägsnar mig ifrån den punkt, som egentligen är föredragen och 4 större omfattning berörer frågan, hoppas jag att härför finna en ursäkt dels uti hvad utskottet sjelf anfört, dels uti hvad föregående talare framhållit. Uti början af sitt utlåtande rörande jordbruket framställer utskottet såsom en orättvisa att detta under en längre tid varit beröfvadt allt skydd, oaktadt de flesta andra näringar åtnjutit ett sådant. — Det synes häraf såsom om utskottet velat förorda skyddet endast för skyddets egen skull, oafsedt behof af detsamma, säsom någonting i och för sig sjelf godt, hvarutaf hvar och en i sin mån borde blifva delaktig. Detta är en temligen ny uppfattning, enär äfven de, som äro anhängare af skyddsullar, likväl allmänt nog erkänna att det fördyrande, skyddet medför, väl icke i och för sig kan vara en fördel, utan måste betraktas såsom en olägenhet, hvilken man dock för afsedda ändamål bör underkasta sig. Jag förbigår emellertid detta. eremot kan jag icke äterhålla den anmärkning att, då man såsom en orättvisa öfverklagar borttagandet af skydd förjorabrukets alster, man synes något glömsk utaf ett förhållande, som rmed står uti närmaste sammanhang. Redan länge innan detta tullskydd försvann, hade nemligen af konsumtionen — och således icke minst af jordbruket, som räknar flertalet konsumenter — een alltmera högljudd klagan förts, så väl öfver de svenska industrivarornas, i jemförelse med de utländska, underhaltiga beskaffenhet, som öfver det alltför höga priset å desamma. Denna kl gan var befogad; men en hufvudsaklig skuld till missförhållandet låg hos staten, som genom förbudlagstiftning, eller genom tullar så höga att de gränsade till förbud, snart sagdt vaggatindustrien till sömn och tillät konsumtionens öfverbeskattning. Till följd härutaf egde staten, däl konsumtionens anspråk slutligen uppmärksamma: des och ett tidskifte af friare täflan skulle öpp-: nas, skyldighet att tillse det industrien erhölle tid att omgestalta sig att ifrån husslöjd, medi. hvilken en icke obetydlig del af vår indastri. kunde förliknas, öfvergå till fabriksrörelse; attli genom koncentrerande af kapitalet, genom till-: godogörande af de uppfinningar och iörbättrin-: gar, den utländska industrien begagnade, skapa en rörelse någorlunda jemlfi med den utländ: ska. Den var äfven skyldig att tillse att pro-l: duktionspriset för den svenske fabrikanten, vid . den täflan denne med den utländske skulle unli derhålla, ställdes så billigt som möjligt vore. Härutaf, å ena sidan, de endast småningom vi-: kande tullsatserna, långsammare och mindre än önskligt varit och under andra förhållanden bort och kunnat ske; å den andra, borttagande af alll. tull å råvarorna, äfvensom å de artiklar industrien 1 mera förbrukar, exempelvis jern, maskiner och ! redskap, samt slutligen, med undantag för ett: par kassaartiklar, å de lifsförnödenheter, som så mycket på arbetspriserna inverka. Hvad dessa li sednare, hvad jordbrukets alster särskildt angår, ! i kunde man så mycket mindre tveka att upphäfva tullskyddet, som de garska nöjaktigt be-l: talades och, hvad den förnämsta af den, spanmål, beträffar, en öfverproduktion egde rum, till följd af hvilken ingen fara kunde för jordbruket före-l. finnas att på inhemsk marknad bestå den täflan : man på utländsk marknad uppsökte. Då jordbruket nu klagar öfver orättvisa förbiser det sår li ledes att det, uti lägre tullsatser å industrivaror, uti den friare täflan, genom hvilken både bättre : och billigare sådana stå det till buds, redan erhåilit, och alltmera för framtiden skall erhålla, ett fuligodt vederlag. Man öfverklagar emellertid nu denna friarel lagstiftning och påstår: 1 att jordbruket icke utan tullskydd kan bära SI8; E att industrien genom de nedsatta tullarne går under; att en öfverimport befrämjas, som för staten medförer ruin. Hvad först jordbruket beträffar, torde jag, då artikeln spanmål förekommer, blifva uppkallad att framställa de skäl, på grund af hvilka jag anser den klagan jordbruket förer vara i mycket öfverdrifven; oriktig i allt, som med tullagstiftningen kan anses hafva sammanhang. För att icke genom ett återupprepande trötta ridderskapet och adeln, uppskjuter jag derföre mitt yttrande i denna del. Jag vill nu endast anmärka att om, genom tullskyddets borttagande, någon förlust verkhgen tillskyndats jordbruket, denna väl borde spörjas uti ett prisfall, motsvarande värdet af det skydd, man förut åtnjöt. Något sådant har dock icke inträffat. Tvärtom gestalta sig prisen på alla jordbruksalster ej obetydligt högre än under den tid, 1842—1848, då tullskyddet stod högst; då tullen å spanmål var ifrån 1 till 3 rdr pr tunna, å smör 3: 75, å ost (äfven skummjölks-) 3 rdr och å kött och fläsk 2 rdr, allt pr 1. Man säger att industrien går under. Men, om så vore förhållandet, huru förklara den starka utveckling, denna industri efter upphäfvandet af det stränga skyddssystemet tagit? Väl är sannt att denna utveckling under de sednaste åren varit ringare, att en eller annan industri till och med, såsom bomullsväfnad och bomullsspinneri, gått tillbaka; men om man besinnar den försvårade penningrörelse och den rubbning i handel, som, till följd af politiska orsaker, under dessa år allmänt varit rådande, må man snarare undra öfver att vår industri, så som den gjort, bestätt dessa svåra prof. Skulle verkligen lagstiftningen på industrien verka så förstörande, som man säger, huru vore väl tänkbart att nya kapitaler i den samma skulle nedläggas? Ville man än påstå, att äldre fabriker i det längsta velat kämpa för sin tillvaro och derföre uti större kapitalstyrka sökt ett medel att nedsätta produktionskostnaden, kan denna förklaringsgrund uock icke tillämpas på de flera fabriker, som år efter år uppstått. I fråga om denna sak torde särskildt förtjenals att bemärkas hvilka de äro, som i närvarande stund egentligen framhålla industriens, genom tullagstiftningen, iråkade betryck. — Jag minnes äl den tid, då fråga först på allvar uppstod att upphäfva törbuden och börja en friare lan. Nödrop höjdes då af industriidkarne, hvilka ide föreslagna åtgärderna sågo undergång. De farhågor, som då at dessa framställdes, saknade icke skäl. Lätt var nemligen att finna attindustrien, på den ståndpunkt, den då befann sig icke med den utländska kunde täfla; att fabrikanter — sådana som många funnos uti Norrköping — hvilka på ett fatal väfstolar drefvo arbetet för hand, icke kunde uthålla striden med de utländska fabriker, som, egande stora kapitaler, tillgodogjort sig allt hvad vetenskap och teknik uppfunnit och genom maskiner mångdubblade arbetskraften. Detta insåg man klart; och man kände icke ännu alla de krafter, som stodo industrien till buds och främst ibland dem associationens, som, snart sagdt, till oändlighet kan lyfta kapitalstyrkan. Man måste emellertid gripa verket an; man måste prö dessa krafters förmåga, och snart nog började man insgl, att forhågorna voro öfverdrifna. id på DÅ vi l jande riksdagar förslag till ytterligare tullnedsätt! ningar framlades var äfven, till följd häraf mot-! ståndet ifrån industriidkarnes sida betydligt för-! svagadt, och förstummades mer och mer. De, som nu föra industriens talan, som klaga i dess 1 i 6 i 4 namn, äro endast. til: ringa del industriidkare, utan till Bertalet Persongn som, föga förtrogna med industrien och med alla dess hjelpmedel å enstaka, lösryckta fakta bygga en ve isning. — Jag medgifver att jag i detta förhållande ser ett lugnande bevis på att man utan fruktan, q igtighet, kan fortgå på den friare ehuru med 9 de n I benägen att fc I växande konsum då?