Aftonbladet – 28 april 1866, sida 2

i Nordamerikanska unionens president . mr Andrew Johnson, är en man om hvars statsmannaegenskape och personliga karakter åsigterna varit tem -lligen delade alltifrån den stund han till . trädde den vigtiga post han ännu besitter Man påminner sig säkerligen de föraktligt -I tillmälen, som genast efter hans första of fentliga uppträdande säsom president slun gades mot honom af alla dem som i Eng land, Frankrike och Amerika hyllade Sö I derns sak. Denne Johnson vari deras ögor ingenting annat än en simpel f. d. skräd dare, en rå varelse utan kunskaper, er drinkare och — hvad som var värst af all — en ursinnig demagog, som af en blinc ,Ifolkyra blifvit upphöjd till det amerikanska samhällets högsta värdighet. Men i dette .J samma partis ögon har denne samme John Ison nu blifvit ena stor man, ett statsmanna I snille, en frälsare, som Försynen sändt ett Jaf olyckan hemsökt folk. Detta partis or ganer inom pressen finna nu knappast ord I nog starka för att prisa och lofsjunga denne ?druckne skräddare?, som för icke länge. sedan utgjorde föremålet för deras ytterliga hån och förakt. Å andra sidan har det liberala partiet, som ännu för ett par månader sedan envisades att taga Johnson under armarna, nu icke allenast öfvergifvit honom, utan äfven öppet angripit honom såsom en förrädare, uti ordalag, som funnit ett återljud inom sjelfva den amerikanska senaten, der mr Wade, en af presidentens häftigaste motståndare, härom dagen utropade i anledning af senatorerna Dixons och Wrights (Johnsons anhängares) sjukdom: Jag tackar Gud, som gjort det omöjligt för dessa herrar att komma hit och med sin röst understödja en tyranns politik !? Hvad kan väl vara anledningen till denna olika uppfattning inom de tvenne omnämnda lägren? Saken är helt enkel. Det var en tid då Johnson uti kongressen uppträdde såsom Jefferson Davis mest oblidkeliga mot ständare och då han förde unionens talen mot den af sydstatsmännen listigt uppställda läran om de enskilda staternas rättigheter. Han helsades också derföre i sin egenskap af vicepresident med förtjusning af samma män som, genom att rösta på Lincoln, velat göra ett slut på slafpartiets samhällsupplösande välde; och då Lincolns tragiska död lemnade honom presidentstolen i arf, betviflade icke republikanerne, att Johnson skulle fortsätta och utveckla sin företrädares emancipations-politik, och det som för dem var ett ämne till glädje blef för deras motståndare, sydstatsmännen och demokraterna, en anledning till sorg och bestörtning. Hvarken de ena eller de andra kunde förutse till hvilken grad Andrew Johnson skulle göra sig till sina anhängares fiende och sina motståndares vän. Man erinrar sig huruledes, efter Nordens seger öfver Södern, det segrande partiets representanter inom kongressen tänkte på att begära rösträtt för de genom kriget befriade negrerna. De ansågo nemligen med skäl, att emancipationeu icke var i stånd att genast utrota de fördomar, som slafveriet hade alstrat; de voro icke okunniga om att uti sydstaterna elden ännu fortfor att brinna under askan; de gjorde sig inga illusioner rörande det hat och den hämd för hvilka de olyckliga negrerna, som i Södern under en så lång tid hade blifvit ansedda och behandlade såsom saker, skulle falla ett offer, i fall man lemnade dem försvarslösa gent emot deras fordna herrar; de ansägo att unionsstyrelsen, som med så stora uppoffringar hade befriat dem, var skyldig att gifva dem ett skydd, och på grund af allt detta talade de för att negrerna skulle komma i åtnjutande af politiska rättigheter. Men sinnena i Amerika voro ännu icke mogna för antagande af en fullkomlig jemlikhet mellan racerna, och tanken härpå blef derför tills vidare skjuten åt sidan. Cheferna för det republikanska partiet sökte nu ett skyddsmedel för negrerna uti de redan befintliga ?negerbyråerna?, hvilka de ville gifva större kraft och varaktighet. Man ville gifva centralstyrelsen makt att hindra den svarta racen från att förtryckas af de lokala myndigheterna, som utgjordes! ko tlngrRENK ÄR. Söro air Aon NR Dent FER