Aftonbladet – 27 april 1866, sida 7

— fridlysningen och jagträtten. Man var ense om hvaruti det onda bestod; men man kunde ej öfverallt blifva ense om sättet för I dettas afbjelpande. Att rofdjuren anställa förödelse bland matnyttigt vildt och husdjuren, deraf har man i långliga tider haft en sorglig erfarenhet, hvadan såväl landtmannen som jägaren får erkänna sin tacksamhet för den uppmuntran staten lemnar i och för rofdjurens kraftiga förföljande! Att haren kunde behöfva någon fridlysning?, antog man äfven här; ehuru den förekommer ingalunda sparsamt och i vissa trakter till och med kan anses för skadedjur å gröda; — man var dock ense att tillgången derå i allmänhet var i aftagande af samma orsak som här nedan antydes för skogsfågeln! Att skogsfågeln var i behof af omsorgsfullare vård, derom var man desto mera öfvertygad, som man erfarit att den genom det oerhörda fångandet ansenligt till antalet förminskats! Då man vill söka afhjelpa allt detta onda måste man ej glömma det kraftigaste och helt visst enda sättet härför — att sätta en gräns för det sjelfsvåldiga fångandet, och ej, såsom nu skett, tro sig viona ändamålet endast genom djurens fridlysniog under fortplantningstiden och genom att till ytterlighet inskränka det minst förödande men ädlaste jagtsättet — jagt md hund; man kan, utan fara för jagtmissbruk och utan att derigenom den goda principen, djurens fridlysning under fortplantningstiden, helt och hållet förbises, framflytta tidsbestämmelsen för användandet af detta sistnämnda jagtsätt och man bör, för rättvisans skull, medgifva fångaren lika lång men ej längre tid till användande af sitt långt mera inbringande jagtsätt med dessa Pe plågoris — trampsaxar, snaror och giller. Man vill således här gifva ordet fridlysning en mera omfattande betydelse. Mean kan ej neka att först dermed måste afses djurens fredande under fortplantniogstiden, så vidt det låter sig göra; men det måste äfven innebära ett fredande någon tid från ett jagtsätt, som, derest det får ohejdadt fortfara, skall göra om intet alla åtgärder för jagtens vård och som kanske till och med, dessa oaktadt, så att säga kommer att tvinga villebrådstillgången att fortfarande årligen aftaga. Jagt med hund är nu här inskränkt till en tid så kort, att det är fara värdt att denna sorts jagt kommer att alldeles upphöra. Redan i slutet af September blir den endast tillfällig i följd ef ostadig väderlek samt vådlig genom vargarnes ströftäg; i Oktober inträffar, som oftast, fullständig vinter — en omständighet som, jemte den sistnämnda och dertill de för hundsrne ofta farliga snarorna, gör all dylik jagt vidare omöjlig. En jägare her således föga mer än 1!(2 månads jagttid! För fångaren är det deremot helt annorlunda; han har icke mindre än 7 månader anslagna och lämpliga till sitt jagtsä.t och hinner på denna tid taga sin vanliga rikliga tribut och dertill hvad jägaren måst spara. Man hade börjat anse detta jagtsätt med saxar, giller och snarorsåsom grymt och förkastligt, i den mån som det var utödande — då nu lagen ånyo gaf det ett offentligt erkännande, i det fångaren fick diplom på sin jägarevärdighet. Jägaren har genom den nya jagtstadgan fått vidkänneas en stor uppoffring — han har gått miste om de så lifvande våroch sommarjagterna, hvilka dock af en verklig jägare företagits med urskilning och sparsam omvårdnad; fångaren deremot, fom dels af då brådskande landtmannagöromål, dels af den våda sådant kan medföra för de betande småkreaturen ej vill under våren och sommaren utsätta sina försåt, har af den nu bestämda fridlysningen alls intet men och har ej fått göra någon den ringaste appott. ring på jagtvårdens altare; men väl fått sig, genom jägarens lagbindande, tillförsäkrad en rikligare skörd. Lagen tillåter fångaren att utsätta sina försåt från och med den 11 Augusti eller Svid första lägliga tillfälle?, såsom det skulle lyda i öfversättning, och han får begegna dem ända till den 16 Mars eller ?så länge han möjligtvis kan. Samma lag tillerkänner visserligen den verkliga jägaren till skenet lika läng jegttid; men som visadt är, kan denne ej begagna sig utaf denna rätt under mer än, i lyckligaste fall, 2 månader; derefter återstår honom visserligen spårsnöjagten, men huru föga jemförlig är icke den med stöfvarejagten samt beroende af lokalförhållanden och snart omöjliggjord genom de inträffande stora snöfallen. Man bör ej och kan ej, tyvärr, bannlysa fångningssätten, enär de för den här allmänneligen fattiga befolkningen utgöra det billigaste och på samma gång enda sättet att komma i besittning af skogens villebråd; men man bör ej heller kunna gå till en motsatt ytterlighet att uppmuntra och befrämja i så hög grad ett jagtsätt, som, så förödande det är och måste vara i egenskap af födkrok för en stor del af befolkningen, skall hafva till påföljd att alla sträfvanden för jagtvård blifva utan välsignelse. Då kändt är att ojemförligt mycket mera vildt fångas, än stupar för de jemförelsevis så fåtaliga jägarne, är så mycket mera påfallande rättvisan dCerutaf att jägaren Tår å!minstone lika läng tid till jagt som fångaren. Detta vunres dermed att t. ex. harjagt med stöfvare — om haren här kan snstR öfver henne Han 2å0ö And allvarka 1