Aftonbladet – 27 april 1866, sida 6

Kyrkoherden Wennerström trodde, att Engand ej skulle finna sig belåtet med dr Sand-: ergs resonnemang. Saken var ohjelplig, men vi nåste nu underkasta oss de bojor vi sjelfva påagt Oss. Hofpredikanten Wahrenberg ansåg våra skovar ej kunna skyddas genom exportförbud. Detta kydd måste vinnas på den ekonomiska lagstiftingens väg. Sedan erkebiskopen förklarat sig ej kunna ramställa proposition på yrkandet om exportörbud, och ständet förklarat, att det ej heller ordrade det, voterades mellan bifall till utskotets hemställan att hofpredikanten Rosenii moion ej kunde till någon åtgärd föranleda, samt iterremiss, dervid den förra meningen segrade ned 21 röster mot 19. Tullbetänkandet godkändes i öfriga delar och nan öfvergick nu till diskussionen om dens. k klämmen?, Dr Ternström erhöll först ordet och sade sig ogilla slutmeningen. Bevillningsutskottet var ej behörigt att framställa någon anmärkning mot egeringen. — Detta tillhörde konstitutions1tskottet. Dr Almqvist godkände deremot slutmeningen och ansåg bevillningsutskottet behörigt att göra len framställning, som deri förekom. Man anförde tvenne skäl för den motsatta meningen, dels den förut gällande praxis, att regeringen nedsatt tullsatser, dels att konstitutionsutskottet ej funnit de gjorda anmärkningarne mot en statsrådsledamot föranleda till någon åtgärd. Det förra vore ett missbruk, derest rikets ständer ej meddelat regeringen ett sådant uppdrag. grundlagarne funnes åtminstone ingen sådan rätt regeringen tillagd. Hvad konstitutionsutskottet anginge, så hade dess ledamöter visat mycken försagdhet. Carl XIV hade hållit en kraftig hand öfver det k. prerogativet; men någon sådan praxis hade ej under hans tid existerat. Den hade först kommit till stånd under konung Oscars regering. Dr Ljungdahl kunde ej godkänna slutmeningen och visade, med stöd af grundlagen, attbe villningsutskottet öfverskridit sin behörighet. Något nytt, något oerhördt måste ha inträffat, då man nu talat om, att det skulle vara något rikets ständers prerogativ, som måste skyddas mot konungamakten. Hvad kunde det vara? Ingalunda den omständigheten, att regeringen partielt nedsatt tullar, då den ej ansett dem behöfvas. Detta vore ingen ny beskattning, utan en befrielse från skatter och kunde således ej väcka missnöje. Man måste i bevillningsutskottets hemställan läsa mellan raderna, för att förstå hvad som framkallat dess ovanliga åtgärd, och man fann då, att den syltade på ingenting annat än franska traktaten. Men dess tillkomst vore tillräckligt känd. Den hade af regeringen afslutats efter uppdrag af rikets ständer samt blifvit dem underställd och af dem godkänd, hvarföre alla anmärkningar nu voro obehöriga. Om traktaten medfört några vådliga följder, hade det tillhört ständerna att på grundlagsenlig väg få dem undan:öjda, men genom att bevillningsutskottet framkastade en dylik fras, som hvarken löste eller bunde, uträttades ingenting. Hvad syftet med den nu föreslagna åtgärden, eller att för framtiden utestänga regeringen från all inblandning i tullbevillningen, anginge, var detta syfte, enligt dr Ljungdahls mening, skadligt. Tider kunde komma, då det vore nyttigt, it regeringen egde denna makt, för att mota skadliga ensidiga intressen, och någon våda i detta fall förefunnes ej, då sjelfbeskattningsrätten var tillräckligt tryggad genom grundlagen. Det bästa korrektivet för farhågan af regeringens inblandning i tullbevillningen låge föröfrigt i statsinkomsterna. Regeringen måste vid tullnedsättningar alltid se till, att det ginge hop. Kyrkoherden Wennerström yttrade sig äfven i ett föredrag, hvari han godkände klämmen?. Hofpredikanten Wahrenberg höll en längre föreläsning, hvari han sökte ådagalägga utskottets befogenhet till den gjorda framställningen. Anledningarne till ?klämmen låge i öppen dag, och den ej minst vigtiga orsaken var, att regeringens egna medlemmar öppet uttalat den mening, att regeringen hade makt att nedsätta tullar, ja, en statsrådsledamot hade påstått, att ständerna ej ens i fråga om grundskatterna hade bestämmande rätt. Det var då alldeles icke för tidigt, då sjelfbeskattningsrätten sålunda stod i fara, att påpeka grundlagens paragrafer. Hvad syftet med klämmen? anginge, så afsågs dermed att framhålla majoritetens tanka, och vunne bevillningsutskottets framställning, i den form deråt gifvits, majoritet, förmodade tal., att regeringen ej skulle kunna blifva döf för den erinran, som inlagts i ?klämmen?. En framställning i denna form vore så mycket mer behöflig, som det syntes hafva blifvit en trosartikel, att regeringen begagnat sig af en grundlagsenlig rätt, då den praktiserat att nedsätta tullar. Hvad den åberopade praxis i detta fall anginge, så sökte tal. ådagalägga, att regeringen haft särskilda mandat för särskilda tillfällen att göra en sådan nedsättning i tullarne. Man hade åberopat att konstitutionsutskottet ej funnit anledning till någon anmärkning. Redan då konstitutionsutskottets memorial förekommit i ståndet, hade tal. reserverat sig mot att delta ej finge anses såsom något prejudikat. Konstitutionsutskottet hade endast haft sig förelagdt, att besvara frågan huruvida en statsrådsledamot borde ställas till ansvar eller ej, och hvad som i konstitutionsutskottet till försvar för honom förekommit, visste man ingalunda. Någon utredning af nu ifrågavande sak hade ej skett i konstitutionsutskottet. Man hade sagt, att ändamålet med hvad man nu åsyftade kunde vinnas på annan väg. Detta vore möjligt; men för bevillningsutskottet åtminstone hade någon annan utväg ej funnits. Tal. slutade sitt mycket långa anförande med att förklara, attingenting vore värdigare af rikets ständer än att de i den nya representationens hard nedlade den sjelfbeskattningsrätt, den perla, som folket vunnit genom 1809 års konstitution, lika ren och oförfalskad, som ständerna då mottagit den. Sjelf vore talaren mycket konungskt sinnad samt önskade noga bevara konungamaktens prerogativer; men han ansåg det farligt, att konungamakten blandade sig alltför mycket iden andra statsmaktens rätt. Om så skedde, skulle lätteligen kunna hända, att representationen snart också ingrepe i konungamaktens angelägenheter. Doktor Sandberg utvecklade äfven skälen för, att han godkände klämmen, och anmärkte i OO GA mm nm Am nmMnerA ANF AA MD förbigående att han tillhört dem, som ej ansett sig böra bifalla franska traktaten. Skälet dertill hade varit, icke att han ansett nämnde statshandling grundlagsvidrig, utan emecan han trott densamma till sina följder blifva skadlig för landet. Vidkommande slutmeningen i betänkandet, sen ARSAOE ATEA EEE