Aftonbladet – 23 april 1866, sida 7

Andersson i fickan. Å andra sidan finnes det ämnen af det intresse, att om de också utan våda kunna uppskjutas, man dock icke Jefter ett flyktigt omnämnande lemnar dem I för alltid åsido. Ni känner tidningstermen: ?vi återkomma härtill?. Man affärdar icke jen stor dramatisk-musikalisk företeelse som :) Hugenotterna med ett omnämnande på tio I rader. Jag skall således be att få fortsätta I der jag sist slöt. Jag talade då om libretIten; nu komma vi till musiken. I) En hr van Elewyck från Löwen, en I landsman till Quentin Durwards komposiItör således, sjelf författare till åtskillhga I skrifter öfver den belgiska musiken, öfver I katzenjammeriet etc., fon häromdagen i en .I konstnärsklubb i Brissel en musikalisk föI reläsning, som, efter tidningsrnes redogöI relser att döma, måtte varit lika lärorik som roande. Den thes talaren valt för sin afhandling saknade icke djerfhet; hon påI stod sig skola öfverbevisa sina åhörare derom, att utanför den romersk-katolska kyrkan gäåfves det icke några stora musikidkare. I) Man väntade sig föga att se religionen T inblandad i denna affär, och namnen Bach loch Hayden, båda protestanter, och MeyerI beer, israelit, framställde sig naturligtvis genast för åhörarnes tanke. Men när allt I kommer omkring, kan man i ett konstnärsgille så gerna afhandla en paradox som någonting annat, och då paradoxen är snillrikt utvecklad intresserar den utan all fråga mycket mer än ett axiom. Det var just på Meyerbeers verk hr Van I Elewyck stödde sig för att bevisa sin thes. I Meyerbeer?, sade han, ?har så till sägandes i hela sitt lif icke h:ft mer än en enda inspiration, en enda melodisk id. Denna I samma melodiska fras återfinner man, vänd ) på hundra olika fasoner, förklädd med tillhjelp afalla broderiets och instrumentationens konster i alla bans operor och i hvarje del af hans operor. Tagom, till exempel, början af ÖOatharinas romans i LIEtoile du INord.? Vid dessa ord öppnade föreläsaren ett piano som stod bredvid honom, och satte sig att sjunga, ackompanjerande sig derpå: Veille susur lui, toujours !? — ?Lätom oss nu?, fortfor han afbrytande sin sång, taga en annan melodi af Meyerbeer, en melodi, som vid företa åsynen icke tyckes ha minsta likhet med den föregående, siciliennen ur Robert le diable.? Och hr Van Elewyck slog ånyo jå tangenterna och sjöng med en välljudande stämma: Lycka, kom, var mig bevågen ?Kom och håll dig vid mig fast... Ni hör, mina herrar?, återtog han (denna gång utan ackompanjemang), att det är ackurat ett och detssamma.? hörarne betraktade hvarandra med häpnad. — Hr Lemmens, en utmärkt organist, af tecken att applådera, hvilket skedde ifligt och ihållande. Föreläsaren analyserade vidare Meyerbeers verk ur instrumental synpuukt. Under det han gjorde full rättvisa åt den skicklighet, det djupa studium cch den stora makt öfver välljudet som karakterisera glen tyske mästaren, påstod han att denna stora omvexling i teckning och färg, sort man behegar tillerkänna hans orkesterpartier, är mera skenbar än verklig. — Hela Meyerbeers instrumentation?, tilllade han, resumerar sig till ett slags rytmiskt trummande på olika sätt. Detta traummande behöfver jag icke påpeka för er i rataplan get i tredje akten af Hugenotterna, och icke heller i Gritzenkos kupletter i andra akten af VEtode du Nord; men ni kan få se det till och med i ackompanjemanget till arian om nåd?, och i Raouls och Valentines duett; hör på: Här sätter föreläsaren sig åter vid pianot och sjunger det som följer: ?Robert, — rataplang plang plang, — Robert, — rataplang plang plang, — som jag ä — ratapiang plang plang — älskar. Och sedan: ?Icke mer — rataplang Kärleksyra — rataplang Detta hjerta — rataplang Skall styra — rataplang...? Och så vidare. Dessa rataplang, anslagna på pianot, framgnolades med dämpad stämma af virtuosen, under det han sjörg det öfriga med full röst. Auditoriet hade öfvergått från häpnad till förbluffelse; man glömde att applådera. Emellertid, mina herrar?, fortfor talaren, medger jag att det någongång händer att Meyerbeer finner orkestereffekter af utomordentlig styrka och välljud, och hvilket förlänar dem hela nyhetens behag. BSådan är t. ex. den ryktbara riturnellken i femte akten af Afrikanskan. Men hvad är det som åstadkommer det lifliga intrycket af denna riturnell? Ar det den musikaliska frasens inre värde? Al-eles icke; det är den fruktansvärda föreningen af stränginstrumenter som framkallar det. Antag att denna fras, istället att spelas af alla fiolerna, icke hade blifvit utförd af mer än ett enda instrument, en klarinett t. ex. Den skulle då knappt blilvit dräglig. För att fullständiga hr Van flewycks bevisning kan man till och med utan att ha bört Afrikanskan tillögga, att om klarinetten dertill varit sprucken, hade det varit nog för att skrämma ett helt auditorium på flykten, alliid med samma riturnell. Tjärna smör med en hoboja, såsom bustrun till ordenspiplekaren Knape hos Bellman vid ett tillfälle gjorde, och ni kommer ofelbart till samma resultat. dig vara vacker, så vore du det också. Jag antager att de menade att man, när man vet sig vara vacker, ej tänker på buru man ser ut — man är så viss att