Aftonbladet – 23 april 1866, sida 6

ill Ostindiens och Polynesiens archipelager, är let naturligt, att denna ö skall visa en blanding af växttyper, som utmärka hvardera af lessa trakter. Sin likhet med Nya Hollands idagalägger också Nya Caledoniens flora i de capselbärande Myrtaceze, Proteacex och Eparide, som i så hög grad utmärka detta land; nen här förekomma 22 genera af Myrtacee och ndra med bärfrukter, som ej finnas på Ulimaoa; och hela slägtet Eucalyptus, som der bildar tteskogarne, saknas alldeles på den numera ranska ön. Af Proteaceze finnas inga represenanter af de slägten, som genom ett stort antal af arter utmärka Australien, medan Caledonien har tvenne andra, ett från Asien och ett från Amerika. Utom det att derjemte en hel mängd andra australiska växtformer (såsom Restiaceze, Stylidee, Podalyriee och flera Compositae) här saknas, så finnes knappast någon fullständig identitet mellan arterna i bådas floror. Deremot uppträda här åtskilliga växtformer, som ej finnas på Nya Holland, men tillhöra den asiatiska vegetationen (såsom Clusiacex, Araliacer, Myrsinee och Acanthacexe) eller bli här talrika, medan de i Australien äro blott sparsamma (såsom Cunoniaceze, Rutaceze, Coniferze); och häraf erhåller denna lilla öflora en i viss mening brokigare blandning af olika växttyper och en mera tropisk karakter, hvarjemte, liksom minnen af Amerika (såsom Heliconia Rhopala) här återfinnas och åtskilliga mera egendomliga, såsom Eleocarpex, Pittosporacexe, såsom Dubruzetia m. Till följd af allt detta är Caledoniens flora s vigtig för kännedomen om de i angränsande länder förekommande växtformers ölfvergång el!er sammanblandning i hvarandra, för föreställningen om huru Oceaniens flora troligen såg ut innan denna överld nedsjönk i hafvets djup och kringbäddade sig med mäktiga korallref, och huru Nya Hollands vegetation möjligen skulle gestalta sig, om denna kontinent också skulle upplösas och splittra sig, såsom man ver lat antyda, i större eliter mindre ögrupper ännu en gång. Ty förr bredde sig — så har man antagit — öfver hela den södra hemispheren en enda kontinent. Nya Zeland, Australien och Syd-Afrika sammanhängde då, och den flora, som ännu i all sin undransvärda blomsterprakt qvarstär i Nya Holland, smyckade äfven en gång vår verldsdel. Bland dem, som öfver denna fornverldens natur spridt mesta ljuset, intager Oswald Heer ett af de utmärktaste rummen; och nyligen har han öfver vegetationen kring Zärich lemnat en skildring, hvaraf framgår åtskilligt, som kan ega en viss grad af tillämplighet äfven på andra liknande trakter, Slättlandets flora kring nämnde stad består af 829 arter, hvilka nästan alla äro utbredda öfver hela Europas centrala delar från Ural till Island; i nordliga delen af kantonen förekomma några germaniska former, som ej intränga längre i densamma; och Alpfloran som i all sin praktfulla egendomlighet uppträder i högfjellen, har icke allenast med vattendragen nedsändt representanter till de lägre regionerna, utan den visar äfven spår af sig på några fristående kullar på slättlandet långt från fjellfloderna. 67 procent af landet är odlad mark och här florera växter af ett alldeles främmande, troligen sydländskt, ursprung. Flertalet af dem har säkert här funnits sedan aflägsna tidrymder; ty genom undersökningar af de på pålar byggande fornfolkens boningar och qvarlemninfor är det tydliggjoråt, att slättlandets flora då rade samma produkter, som nu för tiden ; samma träd funnos, samma vilda bäroch fruktslag; det 6-radiga kornet och hvetet odlades här likaväl som i det gamla Egypten. Alla arterna för den tiden bära här nuvarande prägel och intet antyder, enligt Heers åsigt, att de sedandess undergått någon förändring till sina karakterer. Men under dessa qvarlemningar finner man lager af sand och grus ofvan lignit-bäddar, hvilka ha samma flora, som den närvarande, men sakna hvarje spår af odlade växter och menniskors tillvaro. Före deras aflagring betäckte ofantliga glacierer äfven det lägre landet; ifträdande förändringar i klimatet kommo ismassorna att draga sig tillbaka; marken betäcktes nu af barr: träd, björk, ek, lönn och hassel, och med dem kommo väster, som sedan under en följd af mång tusende år alltmera spredo sig öfver landet. Men då förändrades klimatet ånyo; glacier rerna nedstego andra gången från fjellen till slätterna, den förutvarande vegetationen sköflades och spillrorna af densamma nedbäddades bland dessa ligniter. Här finner man visserligen några växter från de högre bergen, men flertalet tillhör låglandet; de höjder, som uppsköto ur ishafvet, likasom de moräner, som genomfårade detsamma, hade troligen då redan de fjellväxter, som der ännu finnas, likasom vattnen från ismassorna till slätterna förflyttade växterna från de högre trakterna. Alpfloran är således den äldsta delen af Schweitz nuvärande vegetation, det är den, som under tidernas lopp stridt med slättlandets om herraväldet. Men hvar har då denna sjelf ursprungligen framträdt, och hvarifrån härstamma slättlandets växter? Alpkedjorna i det centrala Europa uppstodo före diluvialperioden. I den föregående fanns der ingen trakt, som kunde förete en Alpflora, vegetationen hade då ett helt annat, ett, såsom nyss nämndes, Australiskt lynne. Blott Skandinavien egde redan då berg af hög ålder; der kunde då en Alpflora ha existerat, och när nu dessa berg ej vid tertiärtiden undergingo så ansenliga förändringar, som de längre i södra Europa, så egde den organiska naturen här en mera långsam och regelbunden utveckling, till följd hvaraf den ena petiodens Flora omärkligt öfvergick i den andras. Genom mångfaldiga medel kunde växter från norr nedtränga mot södern, och i sjelfva verket se vi, att norra Tysklands bara t. ex. Sudeterna, af dem äro till hufvudsaklig del intagna, medan många stannat på vägen t. ex. Saxifraga cepistosa i Vogeserna, Hierochlea borealis på en liten ö i Limmat en half mil från Zirich. En stor delaf dessa nordbor hunno också så långt ned som till Schweiz, der af 360 fjellväxter 158 äro arktiska. Genom den stora glacier, som i det östliga Schweiz sträckte sig inåt Tyskland, gynnades också inflyttningen af den skandinaviska Floran, så att här finnes ett antal växter och djur af nordligt ursprung, som alldeles saknas i det öfriga Schweiz. De täcka Primulaceerna, de skönblommiga Gentianerna och de högfärgade Alprosorna deremot häntyda på ett annat ursprung; isynnerhet äro de sistnämnda ett af de få för oss bekanta föreningsdragen mellan fjellens och en tidigare Flora, såsom härstammande från en form, som förefanns i miocen-perioden; och det kan vara möjligt, att den andra hälften af Schweiz nuvarande fjellflora haft detta samband. Slättlandets vegetation åter är blott en del af den stora Flora, e6om intager hela Asiens och Europas tempererade zon; dess arter fingo sitt utseende, när nyssnämnde kontinenter antogo sin nuvarande form; från dem, som förekommo i den miocena-perioden, skilja de sig visserligen något, men likna dem dock så mycket, att vi äro besade att anse dem hafva från dem uppstått.