Aftonbladet – 23 april 1866, sida 6

nu skickade bort sin tallrik med orörd mat — mat, som hon längtade efter att få smaka, ty hon var förfärligt hungrig efter sitt vistande i fria luften och sin enslighet. Etter frukosten kom nu en stunds mellanfyra-ögon med lady Cumnor, hvarunder samtalet fördes ungefär på detta sätt: Nå, käre Clare! Det gläder mig verklioen att se er! Jag trodde minsann ej att jag någonsin mera skulle komma tillbaka till Towers, men nu är jag här ändå! Det var en så utmärkt skicklig läkare i Bath — en doktor Snape — han kurerade mig till sist, riktigt satte lif i mig. Jag tror verkligen att jag skickar efter honom ifall jag någonsin mera skulle bli sjuk; det är en stor sak att kunna få fatt 1 en riktigt skickig läkare. Ah, det är sannt! Jag glömmer ju alltid att ni är gift med mr Gibson — nan är naturligtvis också mycket skicklig och hemma i sitt fack. (Min vagn om tio minuter, Brown, och säg till Bradley att aga ned mina ytterkläder.) Hvad var det ni talade om? Åh! om er styfdotter. Huru ar ni er ut med henne? Hon föreföll mig utt vara så temligen egenvillig. Jag har örlagt ett bref — jag kan ej begripa hvar. Tjelp mig att söka efter det, så är ni snäll. Ah, spring upp i mina rum, och se efter om Brown kan få rätt på det, ty det är af törsta vigt.? Mrs Gibson gick, ehuru ogerna; ty det ar ännu många saker, som hon hade velat ala om och hon hade ej hört hälften af de amiljenyheter hon hoppats på. Men nu oro alla utsigter dertil! förbi, ty då hon om tillbaka från sin fruktlösa beskickning, oro lady Cumnor och hertiginnan redan i ullt samtal, lady Cumnor med det saknade refvet i handen, hvilket hon tycktes nyttja om en polisbatong, för att ge vigt åt sina ord: