Aftonbladet – 23 april 1866, sida 6

motsats t. ex. mot träden, Beom förbruka så nycket till stammen och sina grenar. Flera skäl nnas, hvilka, enhgt Darwins åsigt, tala för det ntagandet, att under loppet afskapelsens åldrar ch utveckling de olika slagen af slingerväxter fvergått i hvarandra, så att de, som nu fästa ig med tillbjelp af känsliga bladskaft eller blad, ade förut helt enkelt omvridande stammar, och tt de, som ega egna klängen såsom häftemedel, ordom blott hade bladen härtill: ty i den mån le förvärfva en ny egenskap, förlora de den de gt förut, och dessa ombyten betingas i hvarje all af de förändringar, som växterna i andra orsaner undergå till följd af förändrade behof. Få . ex. sådana väster, som förr slingrade sig med ina stammar, dem tjockare, afdelade i kortare edstycken, så behöfva de mera hjelp af känsliga lad med vidfästningsförmåga, och från denna modifikation till de klängebärande äro öfvergånarne alldeles omärkliga. Man har dessutom exmpel på, att växter, som i sitt hemland aldrig lingra sig, göra det om de flyttas till ett annat; år vanliga Qvesved (Solanum Duleamara) slingar sig kring ett smalt och böjligt, men ej kring tt tjockt och stadigt stöd; detta kan man anse om första stadiet af denna egenskap; men Tecona radicans slingrar sig knappast alls, ehuru len tillhör en mycket stor grupp af slinger så att här synes denna förmåga hafva förlorats; a vissa varieteter af Störbönan (Phascolus) ha ett slags skott, som äro tjockare och ej kunna slingra sig, medan andra äro böjliga och vridna, och hos ett slägte af ärtväxterna, nemligen Lahyrus, se vi, att af trenne närstående arter en nar blad med klänge, en annan klänge utan blad och hos den tredje finnes ej heller något blad, nen klänget har antagit bladform. Att denna rörelseoch känselförmåga ej allmiännare förekommer i växtriket härleder sig klarligen deraf, att växterna äro fästade i jorlen och att näring tillföres dem der af vinden och regnet. Om orsaken till dessa företeelser ha många olika åsigter uttalats, utan att man innu kan våga tro den vara funnen. Sednast har Duckartre framställt den på experimenter stödda öfvertygelsen, att der finnes två slag af slingerväxter, som förhålla sig olika till ljuset, i det att det ena under frånvaro af ljus förlorar förmågan att slingra sig, medan det andra behåller den utan minsta förändring. Inom knappast någon del af botaniken äro de i sednare åren anställda undersökningarne om växternas natur och utveckling så rika på oväntade resultater som inom de lägst stående kryptogamernas vidsträckta område, och särskildt inom de mest oansenliga, svamparnes, hvarpå ett exempel här torde böra anföras. Som bekant är, har bland landtbrukarne sedan länge den tro Herrskat, att rosten på våra sädesslag, denna pest, som vissa år så förhärjande uppträ: der och tillintetgör odlarens förhoppningar om en kommande skörd, till någon del kommer från de vid åkrarne befintliga Berberisbuskarne. Att den parasitsvamp, som också uppträder på bladen af den sistnämnde, skulle vara densamma, som förekommer på hvete, korn, råg, hafre och andra grässlag, ha botanisterna förnekat, bland annat på den grund, att deras fruktorganer äro så olika, att de utgöra goda kännemärken för tvenne skilda växtslägten. Emellertid har de Bary nu visat, att gräsens rost eller Puecinia har 5 särskilda hvarandra efterträdande slag af reproduktionsorganer, hvaraf skålrosten hos Berberis eller ZEcidium är ett tredje stadium, och detta har han satt utom allt tvifvel genom de talrika försök, som han med framgång anställt med att låta gräsrcsten gro och utbilda sig på Berberisbusken och tvärtom, hvaraf ock framgår, att denna parasitsvamp, likasom åtskilliga djur af enklare konstruktion, fordrar ett ombyte af organismer, på eller inom hvilka den undergår sina vexlande generationer. Denna de lägre växternas heteroecitet har fått en annan lycklig försvarare i prof. Oersted i Köpenhamn. För 4 år sedan märkte han, att på några från Belgien inkomna exemplar af ett slags enbuske, Jumi-perus Sabina, uppträdde en parasitsvamp, Podisoma Sabine. Sedan busken inflyttats i den botaniska trädgården för att lemna närmare tillfälle till undersökningar af nyssnämnde svamps utbildning, fann Öersted, att på bladen af ett närstående päronträd uppträdde en annan parasitsvamp, Rostelia cancellata, som aldrig förut der visat sig. Detta föranledda ho: nom att göra direkta odlingsförsök, att med er fin pensel öfverföra de redan groende knoppceellerna af Podisoma på bladen af små päronträd, och inom få dagar visade dessa början till Ro stelia, hvilken inom en half månad var fullt ut. bildad. Genom dessa och liknande rön är det otvif velaktigt, att många af de lägsta växterna, hvilka förut blifvit ansedda såsom sjelf bildningar, egna slägten och arter, blott äro for. mer af hvarandra, i olika grad af utveckling. V veta sedan länge, att en mängd sjukdomar äf ven hos djur och menniskor, om ej orsakas, så åtminstone åtföljas af egendomliga svampbild ningar. Ernst Hallier har nyligen i åtskilliga afhandlingar sökt ådagalägga, att vid den be kanta halssjukdomen Diphteris visar sig ett tätare eller tunnare lager af celler, hvilka, såsom odlingsförsök ådagalagt, äfven utom den mensk. liga organismen utveckla sig till den vanliga mögelsvampen Penicillium erustaceum: att den är samma svamp, som uppträder i sammanhang med sockersjukan: att den troligen är synonym med det af Malmsten beskrifna hårskärande möglet (Trichophyton tonsurans), och att denna, flera olika sjukdomars otvetydiga följeslagare, genom sina olika utvecklingstormer förenar många som åtskilda förut ansedda svampslägten. Och slutligen torde, i sammanhang med antydan om dessa små väsens oerhördt vidsträckta utbredning i naturen, böra omnämnas den af Goeppert framställda hypotesen, att de småkroppar af cellulös structur, som befinnas inneslutna i diamanterna, svårligen kunna skiljas från groende sporer af svampar. Hvarifrån nu dessa för oss ofta omärkliga, men i tallösa massor snart sagdt allestädes före kommande, organismer leda sitt upphof, är visserligen en fråga, som synes hafva blifvit besva rad genom Pasteurs bekanta iakttagelser öfver atmosferens rikedom på de första vilkoren till växtoch djurrikets enklaste former. Emellertid pågår härom fortfarande en skarp strid, och helt nyligen har Thuret till franska vetenskapsakademien gjort åtskilliga meddelanden, hvaraf han vill låta framgå, att stärkelsekorn, inneslutna j växternas mjölksaftkärl och parenchymatösa celler under sin sönderdelning omdanas till sporer med förmåga att gro och utvecklas till omisskänneliga svampbildningar, en åsigt, som skulle åt läran om spontan alstring lemna ett nytt uppslag, om den kunde befinnas riktig. Men äfven på upptäckter i den yttre växtmångfalden på jorden är vår tid rik. Så har kännedomen af Oceaniens flora erhållit ett vigtigt bidrag genom Brongniarts framställning at Nya Caledoniens vegetation. Belägen nära vändkretsen i den södra jordhalfvan, skild från Australiens fastland ungefär 200 mil, och granne